Uppvaknande

Soluppgång över Hermansbukten, Foto: Anna Bäck

Vad är det som får en människa att ändra inriktning eller sluta göra något som man alltid har gjort? Du vet, det där ögonblicket då man inser att man inte längre kan fortsätta göra just det som känns fel eller skaver? Att gå tillbaka till det som en gång var! I vilket ögonblick är det man inser att något har förändrats? Vad precis får dig att släppa det gamla invanda och kliva in i det nya?

Det är mycket tidig morgon, klockan står på 03.55 och jag har precis vaknat av ett starkt ljus, jag får uppfattningen att jag sovit länge denna morgon, men inser snart att det är drömmen och grannens verandaljus som väcker mig. Jag försöker gå tillbaka till sova-läge, men drömmen vill något annat. Jag blir liggandes i halvdvala och får en massa scenarier och insikter uppspelade framför min näthinna.

Ett scenario visar mig att det är som allra mörkast precis före soluppgången, som om drömstadiet vill säga mig att ”det är som allra mörkast strax innan det vänder”. Samtidigt ser jag något som töjs till sin yttersta gräns, jag inser att när det brister så finns det ingen återvändo. Mognaden är något som sker gradvis, det är egentligen inget som sker plötsligt, det är det ständiga flödet av förändring som puttar oss över gränsen förr eller senare.

I vardagen är det lätt att tänka att något sker plötsligt, men i själva verket har det skett en liten förändring pö om pö. Precis som tidvattnet sakta fyller på och rullar in, så sker skiftet i det lilla, oavsett om jag uppmärksammar det eller inte. Om du inte bor vid havet så kanske du aldrig ens funderar på att vi har tidvatten som höjer och sänker sig varje dygn.

När så dörren står på glänt och ljuset sipprar in, det är just i det ögonblicket som uppvaknandet sker. Själv kanske jag upplever det som en plötslig händelse, men i själva verket har det föregåtts av en lång tids mognad.

Knoppar brister om våren när solstrålarna värmt tillräckligt länge, det skedet föregås av en lång höst och vinter. Vi behöver inte fundera på om blomningen kommer igång nästa år, det är pålitligt, det sker varje år även om våren ibland tvekar. Och visst gör det ont när knoppar brister som Karin Boye skriver. Liknelsen är att när vår ovisshet är som störst och vi befinner oss i den existentiella positionen, då vi varken kan eller vill återvända till det gamla, det är då det brister och allt blir mycket lättare och friare.

Fortsätt vara den du är, och se om du kan se sprickorna där ljuset sipprar in.

Må väl och ta hand om dig!

/Anna

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *