Tid för reflektion

Det här inlägget kräver tid, utrymme och eftertanke hos läsaren.

Så har det gått några veckor sedan jag var på retreaten ”den medvetna vägen” och jag känner att det finns några bilder som ligger kvar hos mig och puttrar samt en fråga som inte riktigt har fått något svar ännu.

”Hur kan jag vara lojal mot mig själv med den inkarnering som jag har fått med just denna kroppen, dess tankar och känslor?”

Smaka på den frågan och se om du är lika lojal mot dig själv som du är mot din omgivning?

Vad inspirerar mig att fortsätta på min väg? Vad väcker min längtan? Vad säger det om mig, det som jag har valt att inspireras av?

Ta gärna några minuter och se om frågorna väcker något på insidan, blunda, ta ett djupt andetag och försök medvetet att känna frågorna, snarare än tänka frågorna. Skriv gärna ner dina svar, det kommer att fördjupa dina känslor.

Det där med att känna efter och fördjupa är något som jag hör omgivningen gärna låter bli. ”Det blir så jobbigt då.” Men tänk om det är så att de finaste gåvorna ligger gömda dit ingen vill gå? Det kanske är just känna efter som vi behöver mera av? Det rationella tänkandet skalar bort och avhumaniserar oss människor. Det blir visserligen ”enklare” att gå emot sig själv och göra det som är mest praktiskt eller som omgivningen vill eller har åsikter om. Men är det rätt för mig? Är du lojal mot dig själv?

Vågar du känna efter vad du behöver och längtar till?

Själv dras jag till platser där himmel och hav möts, till månen och det cykliska i en kvinnas liv. Så hur kan min själ inkarnera i min kropp, i den tid vi lever nu?

Frågan är inte om din eller min livsväg är lätt, frågan är om den är värd att vandras?

Vad är det som behöver lämnas eller dö bort så att jag kan bli mer sann mot mig själv?

Vill du fördjupa känslan, lyssna gärna till ”Let me fall” med Quidam, med textraden, ”Someone I am, is waiting for courage.”

Starka känslor som ångest, förtvivlan, rädsla eller ilska kan dyka upp i de mörkaste skrymslen och om vi har modet att stanna kvar och möta våra demoner trots rädslan att falla, så skulle jag säga att vi blir stärkta när vi kommer ut på andra sidan och inser att det just är demoner och inget annat som håller oss tillbaka.

”Someone I am is waiting for courage, the one I want, the one I will become will catch me. Let me fall if I must fall.”

Självkänsla eller självmedkänsla? Tänk om det är så att när vi visar medkänsla för oss själv med de fel och brister vi har, så blir vi mer hela och växer som människa?

Ett starkt budskap som jag fick under retreaten var; ”plocka upp alla bortglömda kvinnor ur jorden”. Det gjorde ett starkt intryck på mig och det är det som leder mig till frågan: Vad betyder det för mig och hur tar jag det vidare från den plats jag är idag?

Var och en av oss har en evig själ som ibland väljer att inkarnera. När en person blir speglad och sedd, så skapas ett Jag. När vi inte blir speglade splittras det av och allt får inte plats. Det är dessa delar som vi kan längta efter och sörjer när vi inte känner oss hela. Vi behöver besöka de mörka och gömda delarna för att hitta tillbaka till den jag är.

Kanske kan ett inlägg som detta sträck ut en hand till medsystrar som behöver stöd i livet av någon som själv besökt underjorden vid flera tillfällen, och kommit ut som en ny utgåva av sig själv. Om än lite tilltufsad ibland.

Det krävs mod att möta sig själv, är du en av dom?

Varmt välkommen att besöka min hemsida för mer information eller boka ett samtal för att möta en medsyster som kan guida dig när livet inte blivit som du tänkt eller vill.

Ta hand om dig,
Anna

Till hemsidan

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *