Stormen river & känslorna yr

Länge står jag bara och betraktar regnet genom fönstret, det formligen öser ner, och jag inser att det finns något vilsamt i väderomslaget som vi nu har. Stora vattendroppar slår mot rutan, vissa ringlar sig sakta ner och andra formar prickar och mönster. Jag tar ett djupt andetag och tar in hela skapelsen, det är så vackert! Vackert att bara stå där och beskåda. Jag känner mig förundrad, som om jag befinner mig i en bubbla och nu hör jag hur regnet ökar och pockar på min uppmärksamhet. Vinden viner, fiskmåsarna har tystnat, bara en mås syns på himlen, den glider på uppåtvindarna. Havet stormar och de går gäss i farleden, då vet jag att det är mer än 6 sekundmeter, förmodligen bra mycket mer.

Tänk vad mycket kraft och inspiration det ändå finns i stormigt väder med vinande vindar, piskande regn, höga vågor, vajande träd och buskar, guppande båtar och det sliter och rycker i bryggorna. Jag undrar stilla om det ska hålla? Men, ack så maffigt det ändå är att beskåda! Det känns skönt att stå inomhus, känner ingen större lust till att kliva ut i ovädret. Jag tar min kopp te och kryper upp i soffan, kort därefter kommer vår katt Sigge och kräver att få ta plats i mitt knä. Han kurrar och lägger sig tillrätta, och just då känner jag mig så lyckligt lottad som har Sigge och bara kan mysa till det.

Att ta in omgivningen precis som den är runt omkring oss, är ett sätt att förhålla sig till livet. Att sedan acceptera och inse att vi inte kan förändra allt, det gör mig ödmjuk inför naturens krafter i detta fallet, och någonstans så känns det skönt att inse att det är lite man kan göra åt saken. Mer än att just acceptera och släppa taget.

Stormen påminner mycket om de motstridiga känslor som jag upplever i denna stund då sorgen är som störst efter min pappas bortgång. Nu kom jag att tänka på en kommentar som jag fick under min Psykosyntesutbildning kopplat till känslor och självbehärskning. Återkopplingen jag fick var att ”det är skillnad mellan att kontrollera mina känslor och att kunna hålla mina känslor”. Alltså att trycka ner sina känslor mot att kunna härbärgera sina känslor, vilket är en stor skillnad! Då handlade det mer om att undvika de jobbiga känslorna, nu har jag förmågan att hålla isär känslor och situation, vilket är befriande.

Det innebär att jag inte gräver ner mig i sorgen, utan kan se att livet är mångfacetterat och att pappa fick många fina år innan han insjuknade och att han vid en ålder av 84 år stilla somnade in omgiven av sin fru och barn. Vilket känns som ett fint avslut, även om jag hade önskat att vi hade fått många fler år tillsammans.

Vila i frid kära pappa!

/Anna