Det råder en stillhet inom mig som jag önskar att jag kunde sätta ord på, men det är en stillhet som inte så lätt beskrivs utan kanske måste upplevas. Det är inga känslor som drar iväg med mig och inga direkta tankar som fångar mitt intresse. Bara stillhet, som en lätt vaggande låga på ett stearinljuset.
Min klassiska favoritlista på Spotify ljuder i bakgrunden och jag sträcker mig efter Margareta Melins bok; ”Tiden kommer till oss”, jag slår upp en sida på måfå.
Tid och evighet
Tiden liknas vid en ström, en flod. Vågrätt flyter tiden. Evighetens linje är den lodräta. Den eviga är inte bara bortom tid och rum utan också här och nu. Lodrätt ner i tiden sänker sig evigheten.
Nuet är skärningspunkten mellan dessa två linjer och har ingen utsträckning alls på tidsaxeln. Nuet är bara den punkt där de två linjerna möts och förenas. Att leva i nuet är att leva i evigheten och i tiden samtidigt. Som ett barn av två världar.
Som ett vasstrå förankrat i jorden, dansandes i vinden …
Bara lugnt och skönt.
Önskar er en fin lördag!
/Anna
