Se sig själv

Idag vaknade jag med en blytung kropp, långt mycket senare än jag normalt brukar stiga upp och ser att solen redan strålar in genom persiennerna. Jag kliver långsamt upp och börjar hämta hem mig själv. Allt går som i slow motion och jag inser att jag behöver vara lite mer varsam med mig själv än jag brukar vara. Huvudet säger att jag borde ta till vara på dagen och komma igång, kanske gå en promenad eller påta i trädgården. Kroppen skriker nej, nej, nej! Och känslorna har liksom inte riktigt formulerat sig ännu.

Hur gör du en dag som denna när du får motstridiga signaler från kroppen? Kör du över behovet av att ta det lugnt och lyssnar till tanken om att kliva ut eller lyssnar du inåt för att få en större förståelse för dig själv?

Jag har lärt mig över tid att det bästa jag kan göra för mig själv är att just omfamna hela mig, med tankar, känslor och behov. Bara låta allt få finnas och sakta starta dagen. Idag blev det en lång dialog med maken om hur svårt det kan vara att verkligen lyssna till sina egna behov istället för att anpassa sig till den andres vilja och tanken om att man borde ta tillvara på att solen skiner. Det blir många motstridigheter inom sig och kanske ovant för vissa att se sig själv utifrån vad jag verkligen behöver just nu.

Själv blev jag medveten om att gå till den plats inom mig som observerar allt som pågår. Den neutrala platsen som är tillåtande, inte dömande eller färgad av anpassningen vi gör till omgivningen och bara lyssna till allt som pågår just nu, och försöka att sortera var allt hör hemma. För någonstans så är jag medveten om sakers plats och dilemma som påverkar oss människor. När jag ser mig själv och omgivningen från en central plats inom mig själv så blir jag mer medveten om vad som pågår och kan ta bättre beslut om vad jag behöver i detta nu.

Just idag så kände jag ett stort behov för att samtala och skriva, och sakta har tyngden i kroppen börjat släppa taget, allt eftersom orden flödar ut genom fingrarna. Det är som ett märkligt behov av att få gestalta det som sker på insidan.

Det blir som en seger varje gång jag tar mig ur en känslig plats inom mig själv, orörligheten eller oförmågan att göra sådant som jag vet är bra för mig, blir en seger för den inre delen av Jaget som älskar mig, och livet självt. Just så som det är, här och nu och i förlängningen också för alla mina relationer.

Nu känner jag mig glad och mer lätt i kroppen, och längtar efter att få ta den där promenaden som jag vet gör underverk.

Tack för att ni läser och uppskattar min blogg!

Ta hand om dig och lyssna till vad du behöver och ge gärna uttryck för det i livet.

Anna