Hur sann vågar jag vara mot mig själv?
Jag har så många intryck efter mötet med vishetens källa, framförallt det vilda inom oss som är så oberäkneligt och föränderligt samt alla nya symboler som jag fiskat upp och alla djupa insikter som jag har fått efter helgens retreat ”Vishetens väg”, det gör att jag verkligen känner livsandarna ända in i ben och märg. Jag har under föregående helg tillsammans med andra fantastiska kvinnor jobbat med en saga som hjälpt mig att förstå mer av min vilda sida.
Och just ben och benknotor är något som vildkvinnan samlar på, och när hon samlat tillräckligt många ben, så lägger hon dem i sitt knä och sjunger över dem och blåser på så vis in nytt liv i dem igen.
Många kvinnor som jag arbetar med säger något i stil med ”Ja, jag mår väl inte dåligt direkt, men jag mår inte bra heller.” Det är ett tillstånd som går att bota, vi behöver bara förstå vilken näring som fattas, och det är myterna som hjälper oss att minnas, de bär på receptet att hela oss själv.
Jag finner det så intressant att jobba vidare med myter och sagor, dessa små klenoder som kan tyckas harmlösa, men har så mycket klokskap i sig. För att göra det lite mer tillgängligt tänkte jag fördjupa det hela genom att beskriva det såhär:
Mytens funktion är en process för hur den kan hjälpa oss att leva och veta vad nästa steg i livet är. Låter inte det fantastiskt?
Därför tänkte jag dela med mig av en saga som jag upplever hjälper till att följa sin sanning och längtan till livet. Fundera på vad det väcker i dig? Finns det något som fångar ditt intresse? Hur relaterar du till det visa och vilda inom dig?
Sagan om La Loba ur Kvinnor som slår följe med vargarna av Clarissa Pinkola Estés
”Det finns en gammal kvinna som bor på ett undangömt ställe som alla känner till men få har sett. Liksom i östeuropeiska sagor tycks hon vänta på att vilsegångna eller kringvandrande och sökande människor skall komma till hennes gömställe.
Hon är vaksam, ofta luden, alltid tjock, och hon är noga med att hålla sig undan från folk. Hon kan både gala och kackla och låter i största allmänhet mer som ett djur än som människa.
Det finns visst de som tror att hon håller till på de eroderade granitsluttningarna i tarahumaraindianernas område. Eller att hon ligger begravd utanför Phoenix nära en källa. Någon får kanske se henne köra söderut till Monte Alban’ i en utbränd bil med sönderskjuten bakruta. Eller stående vid landsvägen utanför El Paso eller liftande med långtradare till Morelia i Mexiko eller vandrande till marknaden utanför Oaxaca med en knippe underligt formade kvistar på ryggen. Hon använder många namn: La Huesera, Ben kvinnan. La Trapera, Samlerskan, och La Loba, Vargkvinnan.
La Loba sysslar med en sak: att samla ben. I synnerhet lär hon samla och bevara sådant som löper risk att gå förlorat för världen. Hennes grotta är full av ben från allehanda ökendjur: hjort, skallerorm, kråka. Men det sägs att hon har specialiserat sig på vargar.
Hon kryper och kravlar och letar sig fram i montanas, berg, och arroyos, uttorkade flodbäddar, på jakt efter vargben, och när hon har fått ihop ett helt skelett, när det sista benet ligger på plats och den vita djurskulpturen ligger på marken framför henne, sätter hon sig vid elden och funderar på vilken sång hon ska sjunga.
Och när hon vet det ställer hon sig vid la criatura, höjer armarna och börjar sjunga. Och då bäddas vargens revben och framben och bakben in i hull och djuret får päls. La Loba fortsätter att sjunga och djuret fortsätter att växa fram; svansen vrider sig i en krok uppåt, lurvig och stark.
Och La Loba fortsätter att sjunga och vargdjuret börjar andas. Hela tiden sjunger La Loba så högt att marken skälver i öknen, och medan hon sjunger slår vargen upp ögonen, reser sig och rusar i väg längs dalgången. Medan vargen springer förvandlas den, antingen det nu beror på att en stråle från solen eller månen träffar den rakt i sidan, och plötsligt är vargen en skrattande kvinna som springer fritt mot horisonten.
Och därför sägs det att om du vandrar i öknen strax före solnedgången och kanske har kommit vilse och i vart fall är väldigt trött så kan du skatta dig lycklig, för då kanske La Loba fattar tycke för dig och visar dig någonting – något som hör själen till.”
Åter igen, ta en stund och fundera på vad det väcker i dig?
Finns det något som fångar ditt intresse?
Hur relaterar du till det visa och vilda inom dig?
Metaforerna i den är sagan symboliserar hela den process som gör en kvinna fullt medveten om det instinktiva, vilda, inom henne. Inom oss finns den gamla kvinnan som samlar ben. Inom oss finns benen till det vilda självets själ. Inom oss finns kapaciteten att återbildas som den varelse vi en gång var. Inom oss finns benen med vilka vi kan förändra oss själva och vår verklighet. Inom oss finns andedräkten och våra sanningar och vår längtan – tillsammans är de sången, skapelsehymnen vi har strängat efter att få sjunga.
Så tillbaka till alla fantastiska kvinnor som ”mår väl inte dåligt direkt, men jag mår inte bra heller.” Det finns sätt att hitta tillbaka till att må så mycket bättre, ”än inte dåligt direkt”.
Som alltid så finns jag här när du vill utforska mer av dig själv.
Må väl och ta hand om dig!
/Anna