Mellan hopp och förtvivlan

Det rullar en stilla tår ner för min kind när jag går min morgonpromenad, det känns tufft att inse att pappa nu har skrivits in till det palliativa teamet, som om hoppet är förbi. Det finns inget mer för sjukvården att göra, bara invänta tiden … och döden. Det är svårt att ta dom orden i min mun. Det var inte förrän jag var tvungen att uttala orden högt som jag inser vad det faktiskt betyder. Ska min fina, trygga och starka pappa, snart lämna oss? Nej, jag vill inte! Jag försöker hålla emot tårarna som nu strömmar ner för mina kinder. Det går inte att hejda dom och jag tycker livet är orättvist!

Om jag möter någon nu, så kan jag nog inte skylla på att det är vinden som får ögonen att tåra sig, men vad spelar det för roll? Låt tårarna komma, det är så skönt att få släppa ut allt. Varför håller vi människor så mycket inom oss? Jag tar ett djupt andetag, och släpper ut luften och det känns lite bättre. Snörvlar lite och inser att jag inget papper har med mig. Skit samma det får vara så.

Samtidigt inser jag att det är så många fler som är i samma situation som jag själv, jag känner för dom också. Det är en märklig tid just nu, döden liksom finns där bakom knuten. Håll social distansering, tvätta händerna, använd handskar och munskydd! Uppmaningen slår oss i ansiktet varje dag. Vi blir så praktiska och fokuserade på aktiviteter för att skydda oss. Ja, det är bra och nödvändigt, men borde vi inte prata lika mycket om baksidan? Några tycker det är strunt och bryr sig inte om rekommendationerna, andra är livrädda.

Jag möter ett par med en hund, jag försöker samla mig, tittar upp och hälsar. Jag bryr mig inte längre om att någon ser att jag har gråtit. Vad spelar det för roll? Visst är det okej att vara sårbar när onormala eller tråkiga situationer uppstår i livet. Vad är det värsta som kan hända? Dom frågar och jag svarar, varken mer eller mindre. Tårar, en del av livet i svåra tider.

Jag finner tröst i att skriva, det tvingar mig att se sanningen i vitögat. Det finns ingen återvändo, men en möjlighet att få ta tillvara på den tiden som är kvar. Hålla närmare kontakt med mamma, pappa och syskon. Kanske får vi några veckor, kanske flera månader eller år? Ingen vet, det enda jag vet är att jag kan vara ärligt mot mig själv och mina känslor.

Jag har samlat mig nu, känner att det är hanterbart för stunden. Det kommer säkert fler tårar en annan dag, men just nu känns det okej.

Jag sitter framför datorn och har börjat skriva, det känns skönt. Jag lutar mig tillbaka i stolen och mina ögon fastnar på boken ”Vid livets mitt” av James Hollis. Vad kan vara mer slående, jag vid livets mitt och pappa vid livets slut. Jag tar upp boken och rullar med tummen över bladen och fastnar på sidan 86, där står det:

”Många föräldrar är besvikna på sina barn för att de inte valde den rätta utbildningen eller gifte sig med rätt person, eller kanske för att de inte ansluter sig till de rätta värdesystemet. Dessa föräldrars besvikelse står i direkt proportion till deras benägenhet att se barnet som en förlängning av sig själva och inte som en annan varelse med en egen, unik väg. Om vi verkligen älskar våra barn, är det bästa vi kan göra för dem att själva bli egna individer i så stor utsträckning som möjligt, för detta ger dem frihet att göra det samma.”

Är det något som slår an en ton hos mig, så är det den sista raden, om att ge sina barn frihet. Jag har alltid fått friheten att bara vara mig själv. Tack för det, pappa!

/Anna