Krishantering – Modet att ingenting göra …

Det låter ju konstigt att säga att man ingenting ska göra, men utgångspunkten när det gäller att ge krisstöd handlar framförallt om att säkerställa att vi som stödjer människor i kris, ska lyssna och vara närvarande i mötet. Inte forcera eller fråga för mycket, utan just finnas där som medmänniska så att individen får tid att landa i det overkliga som de just har upplevt. En pandemi som vi inte har skådat tidigare i Sverige eller i världen på väldigt länge, är nu här och påverkar vår och allas vardag.

Jag fick förfrågan genom Psykosytesföreningen om jag ville gå en kurs i krishantering som Sverigehälsan tillhandahåller med sikte på att stödja vårdpersonalen som just nu sliter ont för att rädda människor som insjuknat i Covid-19. Det var en enkel fråga att tacka ja till, och nu har jag vid tre tillfällen tillsammans med 25 andra psykosyntesterapeuter deltagit i en web-baserad utbildning för Kris, Krishantering samt Hjälp till hjälparna.

Inblick
Hur är det att jobba i sjukvården just nu? Jag försöker att sätta mig in i hur de har det på vårdavdelningarna idag. Under utbildningen får vi höra en röst från en manlig läkarstudent som befinner sig på Karolinska sjukhuset, det är uppenbart att han är starkt känslomässigt påverkad av det han upplever. Han försöker ge en bild av det han möter under arbetsdagen, men rösten viker gång på gång. Han säger att människor ligger i respiratorer och vissa frågar honom om de kommer överleva. Han vet ju att han inte kan lova något, men han gör det för att trösta. Själv mår han dåligt av att ljuga.

Jag känner att jag blir berörd av det han berättar och inser att min egen vardag är väldigt långt ifrån hans verklighet. Den bild jag har är det som har förmedlats på nyheterna, där det mest pratas om bristen på skyddsutrustning, hur många som avlidit samt hur många som insjuknat. Jag inser att det finns så mycket mer som pågår innanför dessa väggar. Bränner vi ut sjukvårdspersonalen nu, far igenom mitt huvud. Jag tänker att det är en förmån att få delta i kursen och det känns bra att vi kan hjälpa de som hjälper de sjuka, när de inte orkar längre. Vi blir deras trygga hamn där de kan komma och bara få vara med allt det som dom upplevt. Jag kommer finnas där för att lyssna till ert kaos, frustration, sorg, hjälplöshet och ja, gud vet vad?

När tryggheten krossas
Förändring är jobbigt och att inte ha en karta att förhålla sig till blir kaosartat i en pandemi. Kris är den snabbaste vägen till utveckling, det finns inget alternativ, vi agerar för att överleva. Hur svårt det än verkar, så blir vi handlingskraftiga. När livet slår till, så blir vi mer ärliga mot oss själva. När tryggheten krossas:

• blir våra kärnvärden hotade
• vi upplever en förlust av något slag
• vi känner skam och skuld
• vi ältar och undrar varför detta händer eller för en kamp om att det inte har hänt
• vi delar in livet i ett ”före” och ett ”efter”
• vi känner inte igen våra egna reaktioner
• nuet undertrycks

Maria Linde Nordström, psykolog vid universitetet i Arizona, förklarar att först får vi en kroppslig reaktion sedan kommer en psykologisk reaktion, kanske av skam och skuld, kanske har vi svårt att minnas. Hur som helst så blir vi emotionella, känsliga och kanske bryter vi ihop. Inom sjukvården kanske man får frångå sin moraliska kompass när trycket på att hjälpa är stort. Maria förbereder oss på vad vi kanske kommer att mötas av när vårdpersonalen inte orkar längre.

Det tredelade autonoma nervsystemet
Det är viktigt att lära sig att återgå till det sociala nervsystemet där klartänkande och trygghet finns, säger Jonas Nordström även han psykolog vid universitet i Arizona, och gift med Maria. Vi behöver lära oss att reglera ner till det gröna fältet säger han och pekar på bilden över ”Hot- och stressnivåer”. Jag inser att stress och kris sätter sig i våra kroppar och när vi slappnar av så behöver kroppen få möjlighet att återställa sig. Muskelspänningar måste få fullföljas innan bearbetningen är fullgod.

I samtal behöver stressade människor känna sig trygga, de behöver ha människor som lyssnar när de berättar, någon som ser deras reaktioner och tar hand om dem när de inte själva orkar mer. För att vi ska orka att ta hand om de som just nu är hjältar och vara en trygg plats för dom, så får vi tillgång till en hemsida som tillhandahåller övningar på hur man återställer spänningar i kroppen, prova gärna! Så att vi själva inte går in i deras kaos, utan fortsätter att finnas här. En påminnelse är att spända muskler signalerar till hjärnan att hotet fortfarande finns närvarande, och då hamnar vi in i en negativ loop. Vi behöver därför på olika sätt lära oss att slappna av.

Krisstöd
Att ge krisstöd handlar framför allt om att främja lugn, trygghet, samhörighet, tillit och att inge hopp. Att vara medmänniska och vän i det svåra man upplever!

Alla kommer att drabbas av psykiskt ohälsa någon gång i livet, exempelvis en kris.

Professorn i psykiatri Johan Cullberg har i sin välkända bok ”Kris och utveckling” beskrivit människors krisreaktioner som  bildar ett tydligt mönster med specifika steg i en modell kallad kriskurvan. Enligt Johan Cullberg är vårt reaktionsmönster och förmåga att bearbeta kriser beroende av en mix av individens personlighet, tidigare erfarenheter och hur svår krisen är.

Krisreaktioner är helt normala reaktioner på en onormal situation.

Kriskurvan består av fyra steg som inte går spikrakt, utan pendlar mellan olika steg under resan gång. Två steg fram och ett tillbaka, ett steg fram och två tillbaka. Processen kan variera i tid men upp till ett år kan det ta, beroende på situationen och individens förutsättningar.

Hjälp till hjälparna
Så jag frågar mig, är vi nu rustade att möta vårdpersonalen efter denna utbildning, och ja, det skulle jag vilja säga. Att göra något för att bidra känns rätt och kan jag få hjälparna att orka lite till, så tycker jag att vi har gjort en fin insats.

Tack till Sverigehälsan , Maria och Jonas samt Psykosyntesföreningen för möjligheten!

Ta hand om dig!

/Anna