Åh, jag kan inte bestämma mig, ska jag åka och segla eller ska jag strunta i det, frågar maken. Det är tisdagssegling och egentligen vet jag att det bara finns ett svar på den frågan, men av någon anledning så behöver han lite psykologiskt stöd, som någon bekräftelse på att det är okej med mig. Men, jag vet att det handlar om något annat, så jag spelar med.
– Vad är det som hindrar dig, frågar jag.
– Jag tog ju ner masten förra veckan för att jag ska segla i Göteborg på torsdag.
– Oj, så jobbigt för dig, och du har ingen som kan hjälpa dig? (Det tar typ 15 minuter att få upp masten).
– Jo, Göran har redan ordnat med gast och vi blir flera båtar idag. (Jag hör hur energinivån går upp).
– Man skulle ju kunna be om hjälp, säger jag. Det är ju inte rätt, men … (jag hinner inte avsluta meningen)
– Men, man skulle kunna göra så, fyller Pär i. (Och jag kan höra att även han förstår att det är tramsigt).
– Så varför frågar du?
– Men, jag vill ju gå ut på promenad med dig, och nu måste jag välja.
– Ja, oj så jobbigt för dig. Du vet ju att jag går varje dag, så du ju kan gå med imorgon, ler jag.
– Men, det är lite jobbigt att få upp masten, sedan måste jag ju ta ner den igen.
– Vet du vad, det är strålande väder, lagom vind och en massa båtar, jag tror jag vet vad du helst vill göra idag.
Det blev segling …
Fotograf: Anna Bäck
Det är ju inte alltid som det är lika lätt att göra sina val som i detta fallet, ibland gör vi det svårare för oss själva än vad det behöver vara. I boken ”Om vilja” skriver Assagioli att:
”Viljans verkliga funktion är inte att agera mot personligheten för att tvinga oss att uppnå våra syften. Viljan har en styrande och reglerande funktion. Den balanserar och utnyttjar konstruktivt alla människans övriga aktiviteter och energi utan att tränga bort en enda.
Viljans uppgift liknar rorsmannens på en båt. Han vet vilken kurs båten ska ta och håller stadigt i den, trots avdrift av vind och strömmar. Men den styrka han behöver för att vrida på rodret är en annan än den som krävs för att driva fram fartyget genom vattnet, oavsett om den genereras av maskiner, vindens tryck på seglet eller roddarens arbete.
Ett annat motstånd kommer från den allmänna tendensen till slapphet, att låta den ”lättsinniga” sidan i ens natur ta kontrollen, att låta inre impulser eller yttre inflytande dominera personligheten. Man vill inte göra sig besvär eller, inte betala priset som krävs av en insats som är mödan värd. Den tendensen gör sig ofta gällande när man ska utveckla viljan.”
Nu tror jag ju inte att Pär behöver utveckla viljan om huruvida han vill segla eller inte, det var nog mer lättjan som slog till där. Men om man nu vill utforska möjligheten att utveckla sin vilja så finns möjligheten i Assagiolis bok. Han skriver om allt ifrån viljans natur till den existentiella upplevelsen av viljan samt viljans egenskaper.
Han delar in viljan i följande typer: 1) Den starka viljan, 2) Den skickliga viljan, 3) Den goda viljan, 4) Den transpersonella viljan och 5) Den universella viljan.
Storheten ligger inte i att göra vad man vill, utan i att vilja vad man gör.
Nu är maken hemma och han erkänner att det var lättjan som slog till, att han sedan seglade som ”en gud” och kom 2:a gjorde inte saken sämre.
Ta hand om dig!
/Anna
