Ju mindre du gör desto mer får du gjort

… om livets paradoxer, av Tommy Hellsten.

”Du har all tid du behöver”, brukar jag säga när jag möter människor som säger att det inte har tid, speciellt när det är saker som jag vet att de egentligen skulle vilja ha tid till. Ibland lägger jag till ”tid är det enda vi har”. Jag kan förstå att det kan upplevas provocerande, men min tanke är inte att provocera, utan att få personen att stanna upp och fundera på vad som egentligen är viktigt. Vi har ju alla ett val, och jag kan välja att stanna upp, och fundera på vad jag håller på med, när jag tror att jag inte hinner. Utifrån sett så är det ju sant att vi alla har lika mycket tid, och det verkar som om vissa människor aldrig känner sig stressade, vad beror det på? Jag, det tycker jag är värt att fundera på en stund.

Tommy Hellsten skriver att ”budskapet i hans bok är att människan är en varelse som finner sin verkliga identitet och sitt sanna liv när hon inser att Någon älskar henne. Detta kärlekens mirakel hittar man först när man går med på att möta sin egen svaghet och maktlöshet.” Oj, vilken intressant mening, och så modigt!

När jag läser böcker så brukar jag vika in ett litet hörn i underkanten för att kunna gå tillbaka till sidan som jag finner intressant eller som har ett viktigt budskap. I ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort” finns 20 invik av 179 sidor. Det säger något om värdet av innehållet i boken för mig. Ta till exempel sidan 14 som handlar om paradoxer.

”Paradoxen irriterar den som tror sig veta, men är en vishetens källa för den som vet sig tro. Den är ett slag i ansiktet för den självtillräcklige och förnuftige. För den ödmjuke innebär den tvärtom en möjlighet att lära något nytt. Paradoxen drar människan med sig upp till en ny nivå av kunskap, en nivå där frågor är viktigare än svar och stilla förundran viktigare än stelnat förnuftighet. Det är en nivå där man når målet genom att gå vilse. Tomas Tranströmer har formulerat det här mycket vackert: ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse”. För att förstå paradoxerna måste man gå vilse, och man kan inte gå vilse utan att besitta mod. Man måste våga överge tryggheten inne bland de säkra positionerna och lära sig stå ut med den osäkerhet man alltid känner när man kommit vilse.”

När jag skriver brukar jag sätta igång min klassiska lista på Spotify, jag älskar att komma i stämning genom vilsam bakgrundsmusik. Klicka på länken för att uppleva stämningen av Cavatina medan du fortsätter läsa och reflektera, länk.

Är tidsbrist något som drabbar oss, eller är det något vi själva skapar? Om vi undersöker brådskan lite närmare så märker vi att den inte existerar som någon objektiv företeelse. Tiden är vad den är. Den strömmar alltid fram i sin egen jämna takt, den har sin egen gång. Den har inte förändrats, den har inte börjat gå snabbare under vår generation och den har inte minskat. Brådska skapas när vi börjar uppleva att vi har för lite tid. Om tiden fortfarande har samma konsistens och struktur, kan det i så fall vara så att vi numera försöker klämma in för mycket innehåll i samma tid? Att det helt enkelt inte ryms så mycket i tiden?

Hellsten är inne på att jäkt skapas av felaktiga val och att vi gör våra val utifrån våra värderingar. Och har vi kanske värderingar som leder till felaktiga val? Tänk om det är så att människan av idag inte lever längre, utan hon presterar sitt liv?

Om jag går tillbaka till meningen i inledningen ”budskapet i hans bok är att människan är en varelse som finner sin verkliga identitet och sitt sanna liv när hon inser att Någon älskar henne. Detta kärlekens mirakel hittar man först när man går med på att möta sin egen svaghet och maktlöshet.” Behöver vi ta till en mer kärleksfull inställning till oss själva, så vi klarar av att bara vara?

Jag tänker att en människa som lever nära sina prestationer och ser detta som sitt vägledande värde i livet kanske har tappat bort sig själv och vad man kanske faktiskt längtar efter?

Hur viktig är tiden mellan födelse och döden? Ja, det är en fråga som vi var och en får ställa oss, ingen har ett bättre svar än vi själva.

Må väl!

/Anna