Befria din inre potential

Foto: Anna Pavlin/Unsplash

Vi kämpar alla med att befria oss från fördomar och förutfattade meningar om andra och oss själva. Min resa med att finna friheten i mitt liv har handlat om att hitta syntesen mellan kärleken till mig själv och viljan att verka inifrån och ut, alltså omfamna hela mig själv med fel och brister utifrån en central plats inom mig. Vilket är lättare sagt än gjort, det har krävt många timmar av självreflektion, terapi och öppnandet av mitt eget perspektiv. Vilket senare ledde till Ceresia och denna blogg om att utforska mentala bojor, alltså erbjuda andra att öppna upp sitt eget medvetande och finna sin frihet.

Prova den här tanken; Tänk om det är så att vi lever mer än en gång?

Det blir ett helt annan existentiellt sätt att se på livet. Den som känner sig manad kan ju ta den tanken och se om det ger någon resonans i sig själv, och gör den inte det så kan man bara lägga den tanken åt sidan.

Att lyfta denna fråga är ett sätt att kliva ur väldigt fasta tankebanor man kan ha i vår tid. Den moderna världen med dess konsumtion och kortsiktighet som finns inbyggt i det, bygger på att evigheten för människan inte existerar. Ju mindre man pratar om ett evigt perspektiv, desto starkare verkar det vara med den vardagliga konsumtionens perspektiv.

Om evigheten existerar så förändrar det allting!

För om evigheten nu existerar, vad den nu än är, så är allt som människor gör viktigt och skapar förutsättningar för kommande liv.

Man kan tänka på korset som en symbol som inte bara förekommer i kristendomen utan i andra traditioner också. I någon sorts fundamental esoterisk innebörd så har vi två axlar, en horisontell och en vertikal.

Den horisontella axeln är tiden, de fysiska och kroppsliga skeendena i tidsdimensionen, dvs saker och ting samt människor föds och dör, det förändras hela tiden.

Den vertikala axeln demonstrerar det vi kallar evigheten, en tidlös dimension och det finns en vertikal dimension i varje horisontellt ögonblick. Att den är tidlös betyder att den finns i all tid. Så det är inte så att evigheten är någon annanstans eller på något annat ställe än tiden.

Det är ingen skillnad på tiden och evigheten, det är två sidor av samma mynt. Det är som att säga att själen och kroppen är två sidor på samma mynt. Att kroppen är föremål för födelse, död och förändring innebär inte att kroppen inte har en evighetsdimension.

Om all tid genomsyras av evigheten på detta sättet, så blir det en existentiell fråga om att i sitt eget liv erfarenhetsmässigt urskilja evighetsdimensionen i allt som faktiskt just nu pågår. Den kan man vara antingen blind för, döv för, omedveten om eller se, höra, förnimma eller vara medveten om.

Första steget i all utveckling mot det levande måste vara att börja känna igen evighetsdimensionen i vardagen. För om man har erfarit det, om så bara en gång tillräckligt kraftfullt, så har man någon sorts fast punkt i sin existens, en sorts kompassriktning som inte går att återkalla. Man kommer aldrig att glömma det där, och man kommer förr eller senare upptäcka när man avviker från den fundamentala insikten om evigheten.

Det här kräver eller förutsätter en personlig insikt och förvandling för att våga vandra denna vägen. Det är grunden för den potential som ligger gömd inom varje människa, och det kräver en ökad medvetenhet för att främja sin utveckling i den riktningen.

Vår andliga varelse som är det viktigaste och verkligaste inom oss, är dold; först av den fysiska kroppen med dess sinnesintryck, sedan mångfalden av känslor och drifter och slutligen intellektets rastlösa aktivitet. Medvetandets befrielse från dessa hämmande skikt är ett absolut måste för avtäckandet av vår andliga mittpunkt.

Det är den inneboende livskraftens underbara och hemlighetsfulla verk som gör att vi känner oss levande.

”De flesta lever antingen fysiskt, intellektuellt eller moraliskt i en trång del av sin fullständiga potential. Vi har alla reservoarer som vi aldrig skulle drömma om.” Citat: William James

Må väl och sköt om dig,

Anna

Till hemsidan

Konsten att välja

Vägskäl, Foto: Anna Bäck

Åh, jag kan inte bestämma mig, ska jag åka och segla eller ska jag strunta i det, frågar maken. Det är tisdagssegling och egentligen vet jag att det bara finns ett svar på den frågan, men av någon anledning så behöver han lite psykologiskt stöd, som någon bekräftelse på att det är okej med mig. Men, jag vet att det handlar om något annat, så jag spelar med.

Vad är det som hindrar dig, frågar jag.
– Jag tog ju ner masten förra veckan för att jag ska segla i Göteborg på torsdag.
– Oj, så jobbigt för dig, och du har ingen som kan hjälpa dig?
(Det tar typ 15 minuter att få upp masten).
– Jo, Göran har redan ordnat med gast och vi blir flera båtar idag.
(Jag hör hur energinivån går upp).
– Man skulle ju kunna be om hjälp, säger jag. Det är ju inte rätt, men …
(jag hinner inte avsluta meningen)
– Men, man skulle kunna göra så, fyller Pär i.
(Och jag kan höra att även han förstår att det är tramsigt).
Så varför frågar du?
– Men, jag vill ju gå ut på promenad med dig, och nu måste jag välja.
– Ja, oj så jobbigt för dig. Du vet ju att jag går varje dag, så du ju kan gå med imorgon, ler jag.

Men, det är lite jobbigt att få upp masten, sedan måste jag ju ta ner den igen.
– Vet du vad, det är strålande väder, lagom vind och en massa båtar, jag tror jag vet vad du helst vill göra idag.


Det blev segling …

Del av startfältet på tisdagssegling
Fotograf: Anna Bäck

Det är ju inte alltid som det är lika lätt att göra sina val som i detta fallet, ibland gör vi det svårare för oss själva än vad det behöver vara. I boken ”Om vilja” skriver Assagioli att:

”Viljans verkliga funktion är inte att agera mot personligheten för att tvinga oss att uppnå våra syften. Viljan har en styrande och reglerande funktion. Den balanserar och utnyttjar konstruktivt alla människans övriga aktiviteter och energi utan att tränga bort en enda.

Viljans uppgift liknar rorsmannens på en båt. Han vet vilken kurs båten ska ta och håller stadigt i den, trots avdrift av vind och strömmar. Men den styrka han behöver för att vrida på rodret är en annan än den som krävs för att driva fram fartyget genom vattnet, oavsett om den genereras av maskiner, vindens tryck på seglet eller roddarens arbete.

Ett annat motstånd kommer från den allmänna tendensen till slapphet, att låta den ”lättsinniga” sidan i ens natur ta kontrollen, att låta inre impulser eller yttre inflytande dominera personligheten. Man vill inte göra sig besvär eller, inte betala priset som krävs av en insats som är mödan värd. Den tendensen gör sig ofta gällande när man ska utveckla viljan.”

Nu tror jag ju inte att Pär behöver utveckla viljan om huruvida han vill segla eller inte, det var nog mer lättjan som slog till där. Men om man nu vill utforska möjligheten att utveckla sin vilja så finns möjligheten i Assagiolis bok. Han skriver om allt ifrån viljans natur till den existentiella upplevelsen av viljan samt viljans egenskaper.

Han delar in viljan i följande typer: 1) Den starka viljan, 2) Den skickliga viljan, 3) Den goda viljan, 4) Den transpersonella viljan och 5) Den universella viljan.

Storheten ligger inte i att göra vad man vill, utan i att vilja vad man gör.

Nu är maken hemma och han erkänner att det var lättjan som slog till, att han sedan seglade som ”en gud” och kom 2:a gjorde inte saken sämre.

Ta hand om dig!

/Anna

Roberto Assagioli