Tankar för dagen

Foto: Denys Nevozhai/Unsplash

Lever du det liv som du vill eller har du vaknat upp och insett att något känns fel? Vi som är i mitten av våra liv kanske funderar lite extra runt dessa frågor. Det är helt naturligt, det ingår som en del av att vara människa.

Mittlivsövergången ger oss en möjlighet att granska våra liv och ställa oss den ibland skrämmande, men förlösande frågan: Vem är jag?

När vi upptäcker att vi levt någon annans liv och anpassat oss till ett iscensatt vuxenliv, drivet av orealistiska förväntningar, det är då vi kan öppna upp för möjligheten till det andra vuxenlivet. Till att utforska vårt sanna jag.

Mittlivsövergången ger en möjlighet till att omdefiniera sig och omorientera personligheten så att den stämmer mer överens med den du verkligen är. Den som medvetet kan genomleva denna övergången, den som har modet att möta sig själv med öppna ögon, ger sitt liv en fördjupad mening. C.G Jung pratar om att det krävs tre delar för personlig utveckling: insikt, uthärdande och handling.

Det första steget är att förstå med vilken lins jag ser på världen, hur såg beställningen ut från familjen och vilken kultur är jag född i? Den lins vi fått har gett upphov till ett provisoriskt liv. Ett liv som inte uttrycker vilka vi är, utan vilka vi uppfostrats till att vara. Varje generation låter sig förföras av att de har en mer överlägsen och mer korrekt syn på världen än andras. Vi faller för frestelsen att tro att vårt sätt att se på världen är det enda sättet, det rätta sättet och har inte den endaste misstanke om att vår uppfattning är subjektiv.

Mittlivsövergången börjar som en liten skakning, som ett litet skalv som sakta byggs upp underifrån. Den förvärvade självbilden stämmer inte längre överens med den du ser i spegeln. Övergången sker när frågor som man medvetet har hoppat över dyker upp om och om igen, som du inte längre kan undvika. ”Vem är jag”

Livet består av fyra större livsfaser:

Den första är barndomen och karaktäriseras av jagets beroende av föräldrarnas faktiska värld. Det fysiska beroendet är uppenbart, men det psykiska beroendet, i vilket barnet är identifierat med familjen är ännu större.

Den andra fasen sker i och med att puberteten inträder och handlar om förberedelse för vuxenlivets ansvarsfulla uppgifter. Att stärka sin jag-identitet tillräckligt för att kunna bryta sig loss från beroendet av föräldrar samt att gå ut i världen och kämpa för det man vill ha. ”Anställ mig. Gift dig med mig. Lita på mig.”

Den tredje fasen är det andra vuxenlivet och tar sin början när projektionerna upplösts. Känslan av att vara sviken, av brustna förhoppningar och den meningslöshet som följer denna upplösning skapar mittlivskrisen eller mittlivsövergången. Det är i denna kris som man har möjlighet att bli en individ bortom begränsningen och anpassningen till föräldrar, föräldrakomplex och kulturell påverkan.

Den fjärde fasen är ålderdomen, vilket innefattar att lära sig att leva med dödens mysterium. Vår konfrontation med döden visar att våra val faktiskt spelar roll.

Tidpunkten då en kris uppstår är inte slumpartad försäkrar Jung, han säger att den som regel är högst signifikant. Utbrottet sker vanligtvis då en ny anpassning krävs.

För att få en känsla för hur sann du är mot dig själv, så kan du fundera på om ditt beteende ser olika ut beroende på i vilket socialt sammanhang du befinner dig i. Vem blir du tillsammans med föräldrar, med chefen, med din partner?

Om du tycker att detta var intressant så kan jag rekommendera James Hollis bok: Vid livets mitt. Du är också varmt välkommen att boka en tid för att utforska vem du är hos mig.

Ta hand om dig,

Anna

Till hemsidan

Lyssna till svaren

Anna Bäck – När du vill utforska kraften inom dig och växa personligt.

Det här är ett inlägg som med fördel ska läsas långsamt och när man är på en reflekterande plats i sig själv.

Är du en sökare?

Hur hade det varit att utforska källan där sökaren bor?

Skulle du genuint vilja omfamna frågorna som sökaren ställer, och öppna upp för en dialog mellan dig själv och den som söker? Vilka frågor hör du? Hur ser tankeprocessen ut och hur förhåller du dig till de frågor som dyker upp? Har du tänkt på att vi kan välja hur vi svarar an till frågorna som dyker upp? Hur villig är du att agera i enlighet med det som känns rätt för dig?

Funderar du någon gång på, att dialogen som försiggår på insidan, är en reaktion på det som du upplever? Hur villig är du att acceptera det som är? Sökaren kanske ställer frågor för att väcka din nyfikenhet?

Vilka frågor kan du ställa dig för att skapa harmoni på insidan? Hur kan du bjuda in dina tankar att ställa frågor som omfamnar hela dig själv, som leder till själv-acceptans? Hur kan du förändra ditt sätt att tänka och se på dig själv som leder till att du växer och stärker dig själv som människa och individ?

Lyssna till svaren och var närvarande.

Vad är det du hör, ser och upplever? Försök var nyfiken på det som vill visa sig. Vad är det du kan öppna upp för, för att förstå mer av den som söker inom dig? Hur kan den som söker inom dig, få dig att inspireras av din längtan, vision eller dröm?

När du känner att du börjar får fatt på tråden och agerar i enlighet med det som känns sant för dig, visualisera då, hur du håller den i din hand. Se om du kan agera i enlighet med din livstråd.

Vem är sökaren inom dig?

Och som Aristotele sa, Excellence is never an accident. It is always the result of high intention, sincere effort, and intelligent execution; it represents the wise choice of many alternatives – choice, not chance, determines your destiny.

Må väl och ta hand om dig!

/Anna

Sagan om benkvinnan

Vargar, Foto Thomas Bonometti/Unsplash

Hur sann vågar jag vara mot mig själv?

Jag har så många intryck efter mötet med vishetens källa, framförallt det vilda inom oss som är så oberäkneligt och föränderligt samt alla nya symboler som jag fiskat upp och alla djupa insikter som jag har fått efter helgens retreat ”Vishetens väg”, det gör att jag verkligen känner livsandarna ända in i ben och märg. Jag har under föregående helg tillsammans med andra fantastiska kvinnor jobbat med en saga som hjälpt mig att förstå mer av min vilda sida.

Och just ben och benknotor är något som vildkvinnan samlar på, och när hon samlat tillräckligt många ben, så lägger hon dem i sitt knä och sjunger över dem och blåser på så vis in nytt liv i dem igen.

Många kvinnor som jag arbetar med säger något i stil med ”Ja, jag mår väl inte dåligt direkt, men jag mår inte bra heller.” Det är ett tillstånd som går att bota, vi behöver bara förstå vilken näring som fattas, och det är myterna som hjälper oss att minnas, de bär på receptet att hela oss själv.

Jag finner det så intressant att jobba vidare med myter och sagor, dessa små klenoder som kan tyckas harmlösa, men har så mycket klokskap i sig. För att göra det lite mer tillgängligt tänkte jag fördjupa det hela genom att beskriva det såhär:

Mytens funktion är en process för hur den kan hjälpa oss att leva och veta vad nästa steg i livet är. Låter inte det fantastiskt?

Därför tänkte jag dela med mig av en saga som jag upplever hjälper till att följa sin sanning och längtan till livet. Fundera på vad det väcker i dig? Finns det något som fångar ditt intresse? Hur relaterar du till det visa och vilda inom dig?

Sagan om La Loba ur Kvinnor som slår följe med vargarna av Clarissa Pinkola Estés

Det finns en gammal kvinna som bor på ett undangömt ställe som alla känner till men få har sett. Liksom i östeuropeiska sagor tycks hon vänta på att vilsegångna eller kringvandrande och sökande människor skall komma till hennes gömställe.

Hon är vaksam, ofta luden, alltid tjock, och hon är noga med att hålla sig undan från folk. Hon kan både gala och kackla och låter i största allmänhet mer som ett djur än som människa.

Det finns visst de som tror att hon håller till på de eroderade granitsluttningarna i tarahumaraindianernas område. Eller att hon ligger begravd utanför Phoenix nära en källa. Någon får kanske se henne köra söderut till Monte Alban’ i en utbränd bil med sönderskjuten bakruta. Eller stående vid landsvägen utanför El Paso eller liftande med långtradare till Morelia i Mexiko eller vandrande till marknaden utanför Oaxaca med en knippe underligt formade kvistar på ryggen. Hon använder många namn: La Huesera, Ben kvinnan. La Trapera, Samlerskan, och La Loba, Vargkvinnan.

La Loba sysslar med en sak: att samla ben. I synnerhet lär hon samla och bevara sådant som löper risk att gå förlorat för världen. Hennes grotta är full av ben från allehanda ökendjur: hjort, skallerorm, kråka. Men det sägs att hon har specialiserat sig på vargar.

Hon kryper och kravlar och letar sig fram i montanas, berg, och arroyos, uttorkade flodbäddar, på jakt efter vargben, och när hon har fått ihop ett helt skelett, när det sista benet ligger på plats och den vita djurskulpturen ligger på marken framför henne, sätter hon sig vid elden och funderar på vilken sång hon ska sjunga.

Och när hon vet det ställer hon sig vid la criatura, höjer armarna och börjar sjunga. Och då bäddas vargens revben och framben och bakben in i hull och djuret får päls. La Loba fortsätter att sjunga och djuret fortsätter att växa fram; svansen vrider sig i en krok uppåt, lurvig och stark.

Och La Loba fortsätter att sjunga och vargdjuret börjar andas. Hela tiden sjunger La Loba så högt att marken skälver i öknen, och medan hon sjunger slår vargen upp ögonen, reser sig och rusar i väg längs dalgången. Medan vargen springer förvandlas den, antingen det nu beror på att en stråle från solen eller månen träffar den rakt i sidan, och plötsligt är vargen en skrattande kvinna som springer fritt mot horisonten.

Och därför sägs det att om du vandrar i öknen strax före solnedgången och kanske har kommit vilse och i vart fall är väldigt trött så kan du skatta dig lycklig, för då kanske La Loba fattar tycke för dig och visar dig någonting – något som hör själen till.

Åter igen, ta en stund och fundera på vad det väcker i dig?
Finns det något som fångar ditt intresse?
Hur relaterar du till det visa och vilda inom dig?

Metaforerna i den är sagan symboliserar hela den process som gör en kvinna fullt medveten om det instinktiva, vilda, inom henne. Inom oss finns den gamla kvinnan som samlar ben. Inom oss finns benen till det vilda självets själ. Inom oss finns kapaciteten att återbildas som den varelse vi en gång var. Inom oss finns benen med vilka vi kan förändra oss själva och vår verklighet. Inom oss finns andedräkten och våra sanningar och vår längtan – tillsammans är de sången, skapelsehymnen vi har strängat efter att få sjunga.

Så tillbaka till alla fantastiska kvinnor som ”mår väl inte dåligt direkt, men jag mår inte bra heller.” Det finns sätt att hitta tillbaka till att må så mycket bättre, ”än inte dåligt direkt”.

Som alltid så finns jag här när du vill utforska mer av dig själv.

Må väl och ta hand om dig!

/Anna

Om att plocka hem sig själv

Andas Foto: Esther Driehaus / Unsplash

Upplever du att du tappar bort dig själv ibland? Det händer mig när jag kompromissar för mycket med min omgivning och försöker anpassa mig för att det ska fungera så smidigt som möjligt, speciellt i vardagen när alla har sina aktiviteter. Det kan vara små enkla saker som att laga middag och ingen vill äta det som bjuds, utan hellre vill ha potatis istället för ris. Många små situationer som jag inte upplever spelar någon roll där och då, men som jag senare inser att det tar mer energi än jag trott. Inget blev som jag hade tänkt eller ville. Varje situation i sig har en väldigt liten betydelse, men många bäckar små leder till en stor å.

Så gick jag då på yogan efter lång tids uppehåll och inser hur mycket jag hade saknat det. Det här med att andningen är det mest centrala i våra liv tenderar jag att glömma bort ibland, men så blir jag påmind igen och inser att det går att plocka hem sig själv bara genom ett litet andetag. Något som jag fick lära mig inom Psykosyntesen och som jag är bra på att påminna andra, men glömmer bort att göra själv. Det där lilla andetaget gör verkligen skillnad och det tillsammans med ”… och släpp” som jag lärt mig på Yin-yogan. Jag verkligen älskar det! Om du inte har provat så kan jag starkt rekommendera yogan som en överlevare och livskraft i vardagen.

Den här veckan har jag vidareutvecklat min idé om att ha kursverksamhet inom ramen för mitt företag och igår kväll insåg jag att det har gett mig så mycket energi. Jag var inte ens trött när klockan slog tolv, det är ovanligt för att vara mig, det vet ni som känner mig. Klockan 22.22 brukar det vara natti, natti. Det här med att erbjuda kurser i personligt växande ligger mig varmt om hjärtat och jag önskar verkligen att fler ska få ta del av sin inre värld för att förstå hur fantastiska vi människor är! Vi går ofta igenom livet och förhåller oss till det som finns runt omkring oss och glömmer bort att det finns en hel värld att utforska inom oss. Därför kan jag nu erbjuda kurser där du får möjligheten att ”finna din inre röst”, ”lära dig att förstå vilken kultur du är omgiven av”, ”utforska vilken potential du bär på” samt ”hjälpa dig att hitta en ny plattform att verka utifrån”. Besök gärna min hemsida för mer information.

Genom att återigen bli medveten om andetagets betydelse, så kunde jag alltså plocka hem mig själv och få massor med energi och insikter om att jag ibland är alldeles för anpassningsbar. Om du vill utforska vad andetaget kan göra för dig så kan jag även rekommendera att prova Yoga nidra, ett bra sätt att träna djupandning på. Finns att hitta både som ljudbok, på Spotify eller Youtube.

Som jag brukar säga ”Att vara sig själv kräver ingen ansträngning, men att vara andra till lags kan dränera vem som helst”.

Må väl och ta hand om dig!

/Anna

Klokskap och filosofi

Alexander Bard, Foto hämtat från Sveriges Radio

Jag gillar att gå in i nya saker med öppna ögon och det här med att blogga är något nytt för mig, men längtan efter att skriva har funnits länge. Jag hade bara inte klivit in igenom den dörren tidigare, däremot har jag otaliga anteckningsböcker. När jag går tillbaka i en anteckningsbok från 2016 så skriver jag om ett sommarprogram som verkligen fick livsandarna att vakna. Jag vet inte om ni gillar Sommarvärdarna i P1, men jag älskar att höra deras historier.

Den som får mig att dra på mungipan till ett leende är nu Alexander Bard, vår egen provokatör och fritänkande människa. Jag älskar det! Det väcker så många tankar i mig och det är så befriande att utmanas i sitt eget tänk. Länk till Bard i P1.

I programmet pratar dom, ja, du läste rätt (självklart har Alexander tagit sig friheten att bjuda in en vän) om den digitala världen, något som vi alla blir påverkade av vare sig vi gillar det eller inte. Någon kanske förfäras av att ungdomarna spenderar för mycket tid framför datorerna, men i detta paradigmskifte som vi står inför så säger Bard det uppenbara ”Den digitala världen är den primära världen. Allt det som är viktigt, allt det som ger identitet, allt som ger social tillhörighet, allt som ger bekräftelse och uppmärksamhet sker i det digitala, du tar med det digitala över allt. Se på en 20-åring, när de lämnar ett rum var för sig så fortsätter de att hålla kontakt via Snapchat, dom slutar aldrig att samtala med varandra.”

Det är ju så intressant, ta in det budskapet, visst är det fascinerande? Vi är inne i en enorm transformation och ungdomarna ser det som en självklarhet, vi med några år på nacken ligger lite efter, se bara på mig själv, jag startar en blogg 2020. Hur länge har inte det funnits? Jo, sedan 1994, första svenska bloggen kom 1997. Ganska lång startsträcka, kan man säga!

Paradigmskifte

Senast vi hade ett stort paradigmskifte var när vi gick från att vara Lantbrukare till den Industriella världen. Det är en stor transformation som vi är inne i, vi skiftar nu från Industrialisering till den Digitala världen. Visst var det många som ojade sig då, men ”det går inte att backa sig ur en uppförsbacke” som Sally skulle sagt. Det är tidens tand, saker och ting förändrar sig hela tiden och i det här fallet ett paradigmskifte.

En klok lärare som jag hade under Psykosyntestiden sa ”Tiden rör sig hela tiden vare sig du tycker om det eller inte, vi blir lite äldre för varje dag. Du kan inte stoppa tiden, men du kan förhålla dig till det som sker”.

Människan i förändring

En annan klok man vars citat jag bär med mig är Leonardo da Vinci:
”Allt kommer av allt, allt skapas av allt, allt återgår till allt”.

Det är en mening som man får smälta ett tag innan man omfamnar den. För mig säger den något om oss människor, att vi ingår i en större helhet och att livet är evolutionärt. Människan är skapt för förändring och allt hänger ihop i ett stort kretslopp.

Så jag går in i den nya tiden och gör det bästa för mig och min omgivning, det är så jag får till en mer integrerad transformation i mig själv. Jag omfamnar det nya! Lite skrämmande men oj, så spännande.

Må väl!

/Anna