Kategori: Reflektioner

Så är vi då inne på de sista få dagarna av 2020, detta omväxlande och oförutsägbara år. Vem hade kunnat ana att vi skulle sättas i karantän under större delen av året? Hur skulle man förhålla sig till det nya viruset och hur länge ska det fortgå? Kommer vaccinet att hjälpa oss ur pandemin och kan vi återgå till det som en gång var? Det dyker upp många frågetecken, tankar och känslor runt den yttre verkligheten som vi alla varit med om och förhållit oss till.

Men hur har vi vårdat och förhållit oss till vår egen inre verklighet där kanske oro, frustration eller kanske längtan till något helt annat, har gäckat vår vardag? Har den delen kanske satts på paus eller har den världen knackat på lite hårdare? Hur tar du hand om och vårdar din inre trädgård?

Själv har jag insett att mitt eget förhållningssätt till den ofrivilliga karantänen gick från stor frustration till omfamnandet av att njuta mer av ledig tid i vardagen. Jag hinner liksom ta några extra minuter och reflektera över vad den lilla rösten på insidan säger, det känns oerhört lyxigt.

Tomas Tranströmers citat fångar så bra gränslandet mellan den inre och yttre verkligheten:

Så genom att vara i märket mellan två sanningar, det vill säga min egen och vår omgivning, så har jag en möjlighet att få syn på min personlighet. Kanske är du bekant med dina önskningar och längtan, kanske har du precis upptäckt att den ropar på mer uppmärksamhet? Själv insåg jag att bästa tiden att starta ett nytt företag måste vara när man har så mycket tid att man inte vet vad man ska göra med den.

Tid är förresten en intressant aspekt, jag blev lite extra uppmärksam på vårt solsystem i samband med att Jupiter och Saturnus sammanstrålade till en enhet den 21 december, som jag skrev om i mitt förra inlägg. Jag tog mig tiden att studera våra planeter lite mer ingående och insåg att exempelvis så tar det 84 år för Uranus att runda solen.
”På grund av Uranus lutning ger det mycket märkliga dygn och år. Under ungefär halva banan får nordpolen hela tiden solljus och det är sommar norr om ekvatorn. Sommaren följs av en 42 år lång vinter med norra halvklotet ständigt i natt eftersom det är vänt bort från solen.” Tänk dig in i hur det hade varit att ha sommar i 42 år!? Det drar definitivt igång en massa tankar och idéer i mig. Ja, ja, nog om tid.

I vilket fall som helst så drar jag igång min kursverksamhet med Livsledarskap som rubrik i januari, där får du chansen att just utforska din inre värld samt reflektera över hur du förhåller dig till den yttre världen. Låter detta intressant? Gå in på hemsidan för mer information och anmälan, till hemsidan.

Jag önskar dig ett fint avslut för året med en längtan om mer gemenskap inför kommande år.

Ta hand om dig,

Anna

Så lider då snart ytterligare ett år till ända, julen står för dörren och fjärde ljuset har tänds. Snön ligger inte vit på fur och gran här i Bohuslän, den ligger heller inte vit på taken, och vem vet om tomten är vaken? Midvinternattens köld är heller inte hård, stjärnor må gnistra och glimma, kanske sover någon i enslig gård, djupt under midnattstimma?

Vad jag däremot vet är att Jupiter och Saturnus bildar en ”julstjärna” den 21 december, länk.

”Strax före jul träffas solsystemets jättar på himlen i det mest spektakulära mötet sedan medeltiden. Tillsammans bildar då Jupiter och Saturnus en starkt lysande ’julstjärna’ synlig med blotta ögat! Håll utkik strax efter solnedgången den 21:a december.”

Visst är det fantastiskt att vi kan gå ut och skåda detta underverk? Ett mirakel skulle man kunna säga, som inte har inträffat på 800 år. Vem vet, kanske kan man önska sig något? Precis som i den fina sången om stjärnan i det blå, håll tillgodo ”Ser du stjärnan i det blå” med Christer Sjögren.

Kanske får vi ändå det vi önskar oss till sist, en fröjdefull jul i hjärta och själ? Jag önskar er alla en sannerligen god och avkopplande jul!

Må väl och ta hand om varandra,

/Anna

Vad är det som får en människa att ändra inriktning eller sluta göra något som man alltid har gjort? Du vet, det där ögonblicket då man inser att man inte längre kan fortsätta göra just det som känns fel eller skaver? Att gå tillbaka till det som en gång var! I vilket ögonblick är det man inser att något har förändrats? Vad precis får dig att släppa det gamla invanda och kliva in i det nya?

Det är mycket tidig morgon, klockan står på 03.55 och jag har precis vaknat av ett starkt ljus, jag får uppfattningen att jag sovit länge denna morgon, men inser snart att det är drömmen och grannens verandaljus som väcker mig. Jag försöker gå tillbaka till sova-läge, men drömmen vill något annat. Jag blir liggandes i halvdvala och får en massa scenarier och insikter uppspelade framför min näthinna.

Ett scenario visar mig att det är som allra mörkast precis före soluppgången, som om drömstadiet vill säga mig att ”det är som allra mörkast strax innan det vänder”. Samtidigt ser jag något som töjs till sin yttersta gräns, jag inser att när det brister så finns det ingen återvändo. Mognaden är något som sker gradvis, det är egentligen inget som sker plötsligt, det är det ständiga flödet av förändring som puttar oss över gränsen förr eller senare.

I vardagen är det lätt att tänka att något sker plötsligt, men i själva verket har det skett en liten förändring pö om pö. Precis som tidvattnet sakta fyller på och rullar in, så sker skiftet i det lilla, oavsett om jag uppmärksammar det eller inte. Om du inte bor vid havet så kanske du aldrig ens funderar på att vi har tidvatten som höjer och sänker sig varje dygn.

När så dörren står på glänt och ljuset sipprar in, det är just i det ögonblicket som uppvaknandet sker. Själv kanske jag upplever det som en plötslig händelse, men i själva verket har det föregåtts av en lång tids mognad.

Knoppar brister om våren när solstrålarna värmt tillräckligt länge, det skedet föregås av en lång höst och vinter. Vi behöver inte fundera på om blomningen kommer igång nästa år, det är pålitligt, det sker varje år även om våren ibland tvekar. Och visst gör det ont när knoppar brister som Karin Boye skriver. Liknelsen är att när vår ovisshet är som störst och vi befinner oss i den existentiella positionen, då vi varken kan eller vill återvända till det gamla, det är då det brister och allt blir mycket lättare och friare.

Fortsätt vara den du är, och se om du kan se sprickorna där ljuset sipprar in.

Må väl och ta hand om dig!

/Anna

… är den mest lönsamma investering man kan göra, om man vill leva livet full ut och känna att man är autentisk och äkta inför sig själv och sin omgivning. Så dyker min tacksamhet upp idag.

Jag är så tacksam över allt som händer runt mig just nu, hur lätt det flyter på med uppbyggandet av Ceresia och alla kära återseenden med psykosyntesvänner och kollegor. Det är något fint i att låta saker och ting komma till en, för att se hur det utvecklar sig.

Jag har reflekterat över hur skönt det är med långsamheten som infinner sig nu när vi förväntas hålla distans till varandra på ett nytt sätt, samt att vara permitterad och helt plötsligt ha så mycket mer tid än jag haft tidigare att spendera hemma. Jag kommer i samklang med något djupare inom mig själv och jag blir liksom mer medveten om mina egna behov av att bara vara. Det är ju något som annars ofta blir mer synligt under sommarsemestern och andra långledigheter.

Fortsatt så längtar jag just nu efter målarkursen på Öland, att få ge sig hän bland färger, form och skaparglädje.

Var vi än befinner oss i våra liv, så är vår maning densamma som den till Tennysons Odysseus: ”… dagen dör bort:fullmånen stiger:djupen talar med många röster. Vänner, kom, än är det tid att söka nya världar.”

Så lyssna och var sann mot dig själv, vad längtar du efter just nu?

Ta hand om dig!

/Anna