Finns det något att lära sig, om sig själv, genom att studera sin omgivning? Är det en slump att du har valt att bosätta dig där du bor eller är platsen noga utvald? Vad kan du dra för slutsatser om dig själv och den miljö som du omger dig med?
Jag upplever att det finns en stark koppling mellan hur känslan på insidan påverkas av omgivningen på utsidan. Likaså att när jag känner balans på insidan vill jag dra mig till platser som speglar min insida.
Tänk om det är så att vi kan välja att gå både inifrån och ut eller tvärtom för att uppnå ett tillstånd av harmoni, om det nu är det vi söker?
Vad det än är som du vill ha ut av livet så speglas det både på insidan och på utsidan. Om du kan känna att du är en del av det som skapas i ditt liv så blir det också en möjlighet att bli mer medveten om hur det manifesteras. Så som på insidan, så ock på utsidan.
Känner du dig tillfreds där du är i livet just nu, passa då på att stanna upp och njut en stund! Ta ett djupt andetag och var tacksam för det du har här och nu. Skänk goda tankar till dina nära och kära, låt flödet av tacksamhet fylla hela ditt hjärta.
Känner du däremot att livet är en strid och du får kämpa med att hålla jämvikten, fundera på om du lämnar bort din kraft och låter andra bestämma över ditt liv? Kanske behöver du göra andra val som stämmer mer överens med det som du längtar efter? Se om du kan hitta en liten sak som kan ta dig i den riktning som du drömmer om. Små, små steg utförda varje dag, tar dig så småningom till den punkt som du strävar efter.
Likt svanarna som väljer en partner för livet, så kan också vi välja relationer som gör att vi mår bra. Att vara nyfiken på relationen till sig själv och förstå varför jag upplever omgivningen som antingen behaglig eller svår kan vara skillnaden som gör hur jag mår i min vardag. När jag har en god relation till mig själv, så kan jag göra bättre val i vardagen, som gör att jag oftare känner mig nöjd med det liv jag söker.
Idag blev det en långpromenad runt vackra Bohus Malmön och jag känner mig aldrig så levande som när jag får möjligheten att vandra längs vattnet och höra hur vågorna rullar upp mot stranden eller slår upp mot klipporna. Det är ett sådant kraftfullt och respektingivande element men samtidigt så avkopplande och skönt. Just det där spänningsfältet mellan det vilda och det lugna, tilltalar mig. Jag känner mig som sagt levande och skör på samma gång. Kreativiteten drar igång inom mig och sedan sker en massa reflektion. En riktig kraftplats för mig att vistas på!
Jag vill måla, skriva och skapa.
Vad händer i dig när våren åter står utanför din dörr? Vad får dig att känna dig levande? Vad är du färdig med och vad vill du fortsätta med? Är det dags att utforska nya vägar?
Kanske vill du ta ett varv med de stora frågorna? Vem är du? Vart kommer du ifrån? Och vart är du på väg?
Om det fanns en sak som fick dig att känna dig mer levande, vad skulle det vara? Om du inte redan gör det, pröva att släppa in det lite pö om pö och se om det förändrar din energi.
Vad är det du vill manifestera under den kommande ljusa perioden?
Dessa och flera frågor har jag fått svar på under mitt samtal runt ön med min man.
Kan du känna att du är genuint stolt över dig själv, eller är det något som ska ramla på plats innan du känner dig helt nöjd? Det finns ett citat av Marianne Williamson som beskriver kampen mellan Ego och Själen på ett fint sätt, den sätter fingret på motståndet som Egot spelar upp. Kanske handlar det bara om att släppa det där som ska ”falla på plats” innan jag är tillräckligt nöjd med mig själv?
Läs och begrunda:
Ego says, ”Once everything falls into place, I’ll feel peace.” Spirit says, ”Find your peace, and then everything will fall into place.”
Känner du igen dig i att ”Livet är en strid” eller ”Det är bara döda fiskar som flyter med strömmen”? I så fall kommer kampen att bestå, om vi inte inser att bara jag själv, och endast jag själv kan bestämma vilket synsätt, tankesätt och beteende som jag lever efter.
I min nyinköpta Mindfulnessbok av Jon Kabat-Zinn skriver han om att ”Vart du än går är du där” och vidare säger han att om du försöker fly från ditt eget sätt att hantera vardagen så kommer du i slutändan ändå vara ”där” med precis samma medvetande, samma kropp och med precis samma sätt att andas som var du än är.
Om jag genuint vill förstå vem jag är i min innersta kärna, så behöver jag öppna upp för en dialog mellan mig själv och det som vill visa sig i livet. För att kunna förstå mer av den jag är, behöver jag med kärleksfulla ögon omfamna hela mig själv och lita på att kraften att utforska mig själv finns där, när jag behöver den. Transformation sker spontant när jag agerar i enlighet med de insikter som frigör mig från mina mentala bojor. Att vara sig själv kräver ingen ansträngning, men att vara andra till lags för att passa in tar energi och ibland leder det till utrotning av sig själv.
Tänk om det är så att vi är beredda att utrota hela eller delar av oss själva för att få tillhöra, bli sedda eller lyssnade till?
Om du har modet att möta och utmana dina största farhågor, så har du också möjligheten att finna din egna unika talang, den som gör att just du sticker ut från mängden. När jag sluter fred med mig själv och mina demoner, då kan jag använda hela min energi till att leva livet fullt ut, istället för att bara överleva.
Så omfamna dig själv och känn dig stolt här och nu!
Mörka moln tornar upp sig på himlen idag, det går gäss ute i farleden och regnet verkar ligga i luften, sonen utbrister;
– Nu är det höst. – Nja, säger jag, enligt kalendern börjar inte hösten förrän i september. – Men, inte om man är meteorolog säger maken, då är det dygnsmedeltemperaturen som avgör om det är höst. – Men, det är bara några dagar kvar i augusti och det känns kallt och murrigt, förklarar sonen. – Ja, svarar maken, och inatt var temperaturen nere under 10 grader. – Det är verkligen intressant det här med kalendermånaderna, fortsätter jag. För om jag ska rannsaka mig själv så tänker jag in maj som en sommarmånad, och augusti som en höstmånad. Det stämmer ju inte alls, rättar jag mig själv. – Ja, där ser du, säger sonen triumferande.
Det får mig att fundera ett varv till idag, tänk vad lätt det hade kunnat bli en dispyt om vem som ”egentligen” hade rätt! Men, finns det något som är ”rätt” eller ”fel” i den här situationen? Jag svarade ju spontant vad kalendern säger, men inser vid närmare eftertanke att känslan inte alls stämde överens med det jag precis slängde ur mig. Så, hur ger sig våra ”egna sanningar” sig i uttryck i vardagen? Kanske är de värda att utmanas ibland?
En ”sanning” som jag och maken diskuterade vid ett annat tillfälle, och som jag tror att många av oss håller med om, är att solen går upp i öst. Ja, det är klart, det vet ju alla, kanske du tänker? Men, vid närmare eftertanke så beror det på från vilket perspektiv DU tar, solen går rent fysiologiskt inte upp i öst. Utan det är jorden som niger mot solen i öst. Det är jorden som rör sig runt solen, inte tvärt om. Snacka om perspektivförskjutning, det är en tankevurpa som vi alla ställer upp på. Hur många gånger har du inte själv sagt ”Solen går upp i öst och ner i väst?”
Vi som bor på jorden utgår från vårt eget perspektiv när vi pratar om universum. Likaså utgår varje individ från sin egen sanning när vi möter andra människor, och allt som oftast borde vi kanske vara lite mer ödmjuka inför att vi kan ha missuppfattat vissa situationer? Ibland kanske det bara räcker med att ”byta filter eller glasögon” för att bli lite mer ödmjuk.
Igår lyssnade jag på ett avsnitt från Framgångspodden där Robin Sharma blev intervjuad, han påminner oss om att det kan vara bra att ”utmana den sanning som vi tar för givet, annars är det lätt att man blir självbelåten”. Det är så sant!
Vågar du utmana dina sanningar när det uppstår diskussioner som du inte håller med om?
När jag passerade dessa bojar på min morgonpromenad så kom jag att tänka på min nystartade blogg om att utforska mentala bojor. Det här med mentala bojor är något som intresserar mig och som jag stöter på både hos mig själv och andra i min omgivning. Jag tänker att bojor kan ge sig i uttryck som både mindre och större i vardagen.
En större boja som jag hade fastnat i, och som jag levde med under många år, var att jag sa till mig själv att jag inte kunde måla, inte ens en streckgubbe. Det var under min Fundamentals utbildning inom Psykosyntesen 2006 som Anita, en av lärarna kom upp vid min sida när jag stod och studerade en av tavlorna som hängde på väggen då hon säger: – Målar du? – Nej, verkligen inte! – Det borde du nog. – Nej, jag kan varken måla eller rita. Hör jag hur jag svarar.
När jag kommer hem från utbildningen så berättar jag om mötet med Anita för maken Pär, och säger att hon vet ju inte vad hon pratar om. Flera månader följer och det blir jul, ja ni kan ju gissa vad jag får i julklapp. Ett staffli, målarpenslar, färg och målarduk. Paff, är bara förnamnet. Jag använder mig även av kraftuttryck som – Är du helt jävla galen, du kan ju inte gå och köpa hela kitet, jag kan ju inte ens måla. – Kanske det, svarar Pär lugnt. Men nu får du chansen att prova. – Hmm. Ibland är det bra med envisa gubbar, tänker jag idag.
Sagt och gjort, eftersom jag nu hade allt som krävdes så kan jag ju bevisa att jag inte kan måla. Så jag stannade till på väg till jobbet och tog ett kort ut över kanalen i Trollhättan och sa till mig själv att; kan du måla av detta så kan du måla, och om det inte blir bra så kan du inte måla. Snacka om att sätta upp höga ambitioner!
Ja, det går att skratta åt det nu, men då kändes det helt sant. Jag påbörjade mitt målande tidigt på morgonen för att få vara i min egen lilla bubbla, så klockan fem varje morgon gick jag upp för att måla. Jag satte upp kortet som jag tagit på staffliet och började avbilda det jag såg. Jag hade läst på om att det är bra att tänka på perspektiv och skuggor, så det höll jag i minnet samtidigt som jag blandade färger utifrån gul, röd, blå och vit. Man får ju inte fuska och använda alla färger, man ska ju blanda själv. Ja, det finns många bojor att utforska här!
Efter en tid började tavlan att bli färdig, och jag insåg att jag tyckte den såg bedrövlig ut, det var Pär som hindrade mig från att kasta den i soporna. Nej, stopp, från lite håll ser den riktigt fin ut, säger han. Kom och titta. Jag höll på att bli galen på hur positiv man kan vara. Det tog lång tid för mig att omfamna och faktiskt gilla tavlan som jag hade målat. Jag sparade alstret och behöll det några år tills det var dags att examineras från min 5-åriga terapeututbildning inom Psykosyntes, då gav jag bort tavlan till Anita som tack för att hon öppnade upp mitt perspektiv och fick mig att börja måla.
Tavla över kanalen i Trollhättan
Idag är jag tacksam för mitt målande och i terapi har jag fått reda på hur låsningen en gång kom till. Det var när jag gick i första klass och min lärare uppmärksammade att jag gillade att måla, då fröken sa till mig att ”om du vill kan du få ta med dig målarboken hem och fortsätta måla”. Glad i hågen gjorde jag som fröken sagt och väl hemma målade jag för glatta livet, jag målade ut hela boken. När jag så kom tillbaka till skolan och stolt visade upp mina alster utbrister fröken, ”men vad har du gjort, den skulle ju räcka hela terminen!” Fylld av skuld och skam så tryckte jag ner hela händelsen och la locket på för målande. Så hur vi uttrycker oss och hur vi talar till oss själva påverkar mycket av hur vi gör våra val i vardagen. Det gäller bara att få syn på dem och börja utforska det vi tror är sant för att frigöra sin inre potential.
Förra sommaren åkte jag med en väninna till Öland för att prova på Vedic Art, en fantastisk upplevelse! Att få måla utifrån de 17 principerna, bortanför tanken och det som begränsar oss, det var ytterligare en ögonöppnare. I sommar har jag anmält mig till fortsättningskursen, men i dessa Corona-tider så kanske det blir att hålla sig hemma. Oavsett vad, så finns kreativiteten kvar och utforskandet av mentala bojor kvarstår, det handlar om att lära sig se var jag begränsar mig.
