Sluta fred med dig själv?

Har du funderat på hur din relation ser ut till dig själv? Avsätter du tid för att bara umgås med dig själv och dina tankar, känslor, förnimmelser, behov, längtan, drömmar, fantasi och annat som gömmer sig på insidan? Jag pratar om att skapa en relation till den som är din följeslagare genom hela livet, dig själv. Jag pratar också om att lära sig att lyssna på den lilla kloka rösten på insidan, den som nästan viskar fram sina ord. Jag pratar inte om den inre kritikern eller prestationsprinsessan som driver på och kanske förminskar dig.

Jag pratar om att lyssna bortanför alla filter och lager av måsten och anpassning som övergått till någon slags autopilot där man följer flocken för att få tillhöra, bli sedd eller passa in. Jag pratar framför allt om att bli medveten om att sluta fred med sig själv och inse att du duger som du är!

Men, hur lär man sig att urskilja rösterna på insidan? Hur vet man om det är autopiloten som slagit på eller själen som viskar?

När startar kriget på insidan som gör att jag flyr relationen med mig själv? Den som får oss att aktivera oss istället för att genuint lyssna på vad som pågår?

Avsätter du lika mycket tid och förståelse för dina egna upplevelser som man exempelvis gör med relationer på utsidan?

Kriget på insidan startar när du har slutat att lyssna till dig själv och dina egna behov. Det visar sig oftast genom ett dömande av andra eller sig själv. Ett genuint uppvaknande, där förmågan att kunna urskilja rösterna på insidan och med viljekraft sluta att döma sig själv och andra, är ett tecken på att man övat upp sitt lyssnande. Det är vad jag syftar på när jag inleder med frågan om du avsätter tid för dig själv.

Förmågan att urskilja det som pågår på insidan görs genom att frigöra sig själv från att inte fastna i konventionella tankemässiga föreställningar om saker och ting. Urskiljningen är att vara i direkt kontakt med sin egen upplevelse i sig själv och inte fastna i vad ”psykologerna säger”, ”jag borde vara si eller så”, eller ”den kristna dogmatiken säger”.

Stanna i urskiljandet av din egen upplevelse, det är där du får ledtrådar om vem du är, vad du längtar efter, vad den lilla rösten viskar om, osv.

När man börjar bli medveten om att man kan göra den här urskiljningen, då har man fått kontakt med sitt innersta väsen, det som vi kallar anden.

Egot kan inte ta emot det andliga inflytandet, för det är Egot som står mellan de alternativa rösterna på insidan. Man behöver därför öva upp den andliga urskiljningen för att kunna sluta fred med sig själv. Egoistisk urskiljning ger ingen fördjupning av människan.

Tänkandet om vår inre värld är fortfarande främmande för många, men förhoppningsvis så bringar jag lite ljus över vår fantastiska förmåga som människa.

Må väl och sköt om dig,

Anna

Till hemsidan

Se sig själv

Foto: Edi Libedinsky/Unsplash

Idag vaknade jag med en blytung kropp, långt mycket senare än jag normalt brukar stiga upp och ser att solen redan strålar in genom persiennerna. Jag kliver långsamt upp och börjar hämta hem mig själv. Allt går som i slow motion och jag inser att jag behöver vara lite mer varsam med mig själv än jag brukar vara. Huvudet säger att jag borde ta till vara på dagen och komma igång, kanske gå en promenad eller påta i trädgården. Kroppen skriker nej, nej, nej! Och känslorna har liksom inte riktigt formulerat sig ännu.

Hur gör du en dag som denna när du får motstridiga signaler från kroppen? Kör du över behovet av att ta det lugnt och lyssnar till tanken om att kliva ut eller lyssnar du inåt för att få en större förståelse för dig själv?

Jag har lärt mig över tid att det bästa jag kan göra för mig själv är att just omfamna hela mig, med tankar, känslor och behov. Bara låta allt få finnas och sakta starta dagen. Idag blev det en lång dialog med maken om hur svårt det kan vara att verkligen lyssna till sina egna behov istället för att anpassa sig till den andres vilja och tanken om att man borde ta tillvara på att solen skiner. Det blir många motstridigheter inom sig och kanske ovant för vissa att se sig själv utifrån vad jag verkligen behöver just nu.

Själv blev jag medveten om att gå till den plats inom mig som observerar allt som pågår. Den neutrala platsen som är tillåtande, inte dömande eller färgad av anpassningen vi gör till omgivningen och bara lyssna till allt som pågår just nu, och försöka att sortera var allt hör hemma. För någonstans så är jag medveten om sakers plats och dilemma som påverkar oss människor. När jag ser mig själv och omgivningen från en central plats inom mig själv så blir jag mer medveten om vad som pågår och kan ta bättre beslut om vad jag behöver i detta nu.

Just idag så kände jag ett stort behov för att samtala och skriva, och sakta har tyngden i kroppen börjat släppa taget, allt eftersom orden flödar ut genom fingrarna. Det är som ett märkligt behov av att få gestalta det som sker på insidan.

Det blir som en seger varje gång jag tar mig ur en känslig plats inom mig själv, orörligheten eller oförmågan att göra sådant som jag vet är bra för mig, blir en seger för den inre delen av Jaget som älskar mig, och livet självt. Just så som det är, här och nu och i förlängningen också för alla mina relationer.

Nu känner jag mig glad och mer lätt i kroppen, och längtar efter att få ta den där promenaden som jag vet gör underverk.

Tack för att ni läser och uppskattar min blogg!

Ta hand om dig och lyssna till vad du behöver och ge gärna uttryck för det i livet.

Anna

Till hemsidan

Förverkliga drömmar

Foto: Jen Theodore/Unsplash

Går du runt och bär på en dröm som du inte har förverkligat? Har du funderat på vad det är som hindrar dig?

En fundering som jag burit med mig ett tag är ”subjekt före objekt” (vision före manifestation). Det var ett tankefrö som fick mig att inse att det finns något som ligger före själva manifestationen. Vad är det som gör det så svårt att manifestera det man mest drömmer om?

Jag till exempel, drömmer om att öppna upp perspektiv och så frön om att vi människor är mer komplexa än det vi ser på utsidan. Och att vår inre värld ger vägledning om vem vi innerst inne är. Det är ett ämne som inte är helt lättsmält, speciellt inte om man har många som tänker rationellt och logiskt runt omkring sig. Hur bär man sig åt att så frön när medvetandet har stängts till den dörren som kräver att man sätter sitt eget perspektiv åt sidan och bara tar in det nya fröet? Det där fröet som inte stämmer överens med hur jag tänker, känner eller ser på världen och som kanske är lite hotfullt?

Hur manifesterar man det som är omanifesterat? Det där som finns där inne i drömmen eller som en tanke, men som ännu inte är formulerat ens i ord.

Kanske är det modet att våga vara annorlunda som skrämmer, kanske är det att gå mot strömmen som känns hotfullt eller så kanske det är svårt att kliva ur gamla invanda mönster? Tänk om det är så att jag hellre väljer att ge avkall på mina egna drömmar för att jag kommer upplevas som konstig? Jag tror du själv svarar bäst på den frågan.

Kanske är det så att du inga drömmar har? Då kanske det istället handlar om att sitta i stillhet varje dag och se om det dyker upp något?

Det jag har insett när jag försöker förstå subjekt före objekt, är att om jag kan få till ett möte med icke-dömande innan fröet är planterat, så är det större chans att det kan slå rot. Men då jag möts av dömande från mig själv eller andra så finns det ingen möjlighet för tillväxt.

Alltså; om jag har en dröm som ännu inte är manifesterad, så behöver jag fundera på om det är jag själv eller min omgivning som utgör hindret från att manifestera min dröm.

Så frågan är, har jag modet att möta mig själv och/eller min omgivning för att kunna uppfylla det jag mest av allt drömmer om?

Ta hand om dig,

Anna

Hemsidan

Hur föds kreativitet?

Jag tar tre djupa andetag och släpper ut luften sakta, sakta. Jag vänder blicken inåt och ställer mig frågan ”vilken boja vill jag utforska idag” ? Jag sitter länge med ögonlocken stängda, händerna i knät och väntar på ett svar. Det som dyker upp är en skön känsla av förnöjsamhet, stillhet och lugn. Jag fortsätter blunda och inser att det var skönt att bara landa i detta ljuvliga tillstånd. Jag upprepar frågan ”vilken boja ska jag utforska idag” ?

Efter en stund så inser jag att ”konsten att bara låta sig vara nöjd” kan vara en boja. Så min fråga till dig som läser det här är, tillåter du dig att vara nöjd?

Om du skulle släppa allt du har för händerna och bara lyssna inåt, vad skulle ske då? Dyker det upp en massa måsten inför julen, eller kan du lägga bort allt för en liten stund och bara vara?

Min man påminde mig om en sak i morse och det var att för ett år sedan visste vi ingenting om Covid-19, och nu ett år senare så har det blivit en del av vår vardag. Det är nästan som om vårt nya ”normala” har förändrats till att leva mer i stillhet. Det är i alla fall hur jag ser på det nu, så här nio månader efter att vi fick de nya restriktionerna. Följden för mig blev permittering tre dagar i veckan, alltså jobba två dagar och vara ofrivilligt ledig i fem dagar, en omvänd jobbvecka. Vad gör man när man helt plötsligt får så mycket tid?

När jag ser tillbaka i backspegeln, så kan jag konstatera att första tiden klättrade jag på väggarna, och allt eftersom tiden gick så insåg jag att jag måste finna någon mening i vardagen för att överleva tristessen. När så frågan från Sverigehälsan dök upp om att de behövde förstärka krisstödet för vår sjukvårdspersonal, då fanns det plötsligt en mening. Jag som hade så mycket tid över, jag kunde bara tacka och ta emot, och på den vägen är det. Det ena ledde till det andra och nu står jag här med famnen full av gåvor. Jag hade väl aldrig kunnat förutse, att ur ingenting skulle Ceresia bli till, det som nu är möjligheter för er att ta del av?

Det här med att kreativitet föds ur ingenting är något som jag känner igen från en sommarskola på Mullsjö där en övning var att sitta med sig själv och utforska något som vi aldrig hade gjort förut. Vår lärare sa; ”ni kan gå ut och bada nakna i sjön, eller gå barfota i gräset, skrika högt och bete er eller kanske klättra upp i ett högt träd. Ja, ni kan vara hur fria ni vill, så länge som ni utmanar något som ni aldrig har gjort”. Jag blev sittandes kvar på min stol inomhus, läraren kom fram och frågade om jag hade uppfattat övningen. ”Jaa”, svarar jag. ”Just nu gör jag något som jag aldrig har gjort. Jag sitter kvar här när du ber mig att göra något som jag aldrig har gjort, och det är att stilla min aktivitet. Så bra, svarar läraren, då har du uppfattat övningen.” Det var bland det svåraste jag någonsin har gjort, men det jag upptäckte var att min kreativitet slog rot när jag hade suttit där en lång stund och ingenting hade gjort.

Så hör och häpna! Jag fick mer kreativitet av att ingenting göra, är inte det fantastiskt? Idag inser jag att Corona-tiden har varit en lång kreativ fas för mig, som jag inte hade kunnat förutse. Med facit i hand så föddes något fantastiskt! Undrens tid är inte förbi …

Nu känner jag mig nöjd över att jag vågade kliva in tristessen och följda impulsen när den kom. Om du är en aktiv person, så frågar jag dig; har du modet att upphöra med allt görande och kliva in i ”bara vara”? Och, om du är en personen som omvänt väntar på att livet ska bli mer aktivt; har du modet att göra något som du aldrig gjort?

Ha en fortsatt fin lördag och ta hand om dig!

/Anna

Lyssna till svaren

Anna Bäck – När du vill utforska kraften inom dig och växa personligt.

Det här är ett inlägg som med fördel ska läsas långsamt och när man är på en reflekterande plats i sig själv.

Är du en sökare?

Hur hade det varit att utforska källan där sökaren bor?

Skulle du genuint vilja omfamna frågorna som sökaren ställer, och öppna upp för en dialog mellan dig själv och den som söker? Vilka frågor hör du? Hur ser tankeprocessen ut och hur förhåller du dig till de frågor som dyker upp? Har du tänkt på att vi kan välja hur vi svarar an till frågorna som dyker upp? Hur villig är du att agera i enlighet med det som känns rätt för dig?

Funderar du någon gång på, att dialogen som försiggår på insidan, är en reaktion på det som du upplever? Hur villig är du att acceptera det som är? Sökaren kanske ställer frågor för att väcka din nyfikenhet?

Vilka frågor kan du ställa dig för att skapa harmoni på insidan? Hur kan du bjuda in dina tankar att ställa frågor som omfamnar hela dig själv, som leder till själv-acceptans? Hur kan du förändra ditt sätt att tänka och se på dig själv som leder till att du växer och stärker dig själv som människa och individ?

Lyssna till svaren och var närvarande.

Vad är det du hör, ser och upplever? Försök var nyfiken på det som vill visa sig. Vad är det du kan öppna upp för, för att förstå mer av den som söker inom dig? Hur kan den som söker inom dig, få dig att inspireras av din längtan, vision eller dröm?

När du känner att du börjar får fatt på tråden och agerar i enlighet med det som känns sant för dig, visualisera då, hur du håller den i din hand. Se om du kan agera i enlighet med din livstråd.

Vem är sökaren inom dig?

Och som Aristotele sa, Excellence is never an accident. It is always the result of high intention, sincere effort, and intelligent execution; it represents the wise choice of many alternatives – choice, not chance, determines your destiny.

Må väl och ta hand om dig!

/Anna

Att våga är att vinna – bilden av mig själv

Lejon – Ett öppet hjärta är ett modigt hjärta
Foto: Amanda Swanepoel/Unsplash

Mod – detta lilla ord men ack, så utmanande! Vågar du trotsa rädslan och lämna komfortzonen? Har du vad som krävs för att våga vinna? Vad som håller oss tillbaka kan vara värt att utforska, håller du med?

Att övervinna sin egen rädsla, oavsett vad rädslan består av, det är väl att vara modig?

För en person, kan det vara modigt att tala inför folk, någon annan tycker att det är mod att hoppa fallskärm, en tredje kanske finner mod i att vara tyst en hel dag. Oavsett var du behöver gå för att trotsa din egen rädsla, så är det ett sätt att utmana sina gränser och bygga upp sina ”mod-muskler”.

Att våga är att lämna komfortzonen, och göra något helt nytt för mig!

Vi bär alla olika bilder av oss själva, bilder som har med vår livsuppfattning att göra. Bilder som lagts på oss av våra föräldrar och mor- och farföräldrar, ofta sedan generationer långt tillbaka. Sådana bilder bär vi alla omedvetet på.

Är mod att utmana sig där andra finner att du saknar mod, eller är mod att gå till de ställen där du själv vet att du saknar mod? Ja, ta ett varv i dig själv. Kanske ligger det något i båda? Rädslan håller oss tillbaka och sätter upp hinder på vår väg, den gäckar oss och stör vår vardag. Om rädslan blir tillräckligt stor kanske vi väljer att se åt ett annat håll och bygga upp strategier för att slippa uppleva obehaget av att ta ett beslut om att kliva ur komfortzonen.

Kanske upplever du att livet är en kamp? Kanske sätter du omedvetet upp hinder för dig själv för att du finner kraft i att ha ett motstånd och motståndet ger dig energi att driva dig själv framåt?

Kan positiva tankar göra att vi klarar mer?

Jag vill dela med mig av en historia om hur olika man kan tänka när man ska ta sig upp för en backe när man är ute och springer. Jag och min man har två helt olika sätt att tänka på när vi närmar oss en backe. Pär tänker ”Nu blir det jobbigt, nu får jag ta i så jag kommer upp”, medan jag tänker ”Lätt som en fjäril, lätt som en fjäril”. Jag är övertygad om att ”lätta” tankar hjälper oss känna oss lättare i kroppen vid fysisk ansträngning. Jag säger inte att det ena är bättre eller sämre än det andra, bara två helt olika sätt att motivera sig på. Jag tänker att det är bra att vara medveten om vad man drivs av och att det är lätt att kroka i varandra när man har så olika tankesätt. I början när vi löptränade så uttalade Pär dessa orden högt inför varje backe och jag blev skogstokig av att höra honom projicera hur jobbigt det kommer att bli. Jag kände bara hur tung jag blev och orkade mindre. Till slut fick jag be honom att hålla tyst och sluta säga hur jobbigt det skulle bli, alternativt prova en annan strategi. Idag så tänker Pär mindre på hur jobbigt det ska bli, säger han. Istället går han in i kroppen och fokuserar på löpsteg och andning för att ta sig upp för backen. Han upplever att det faktiskt hjälper honom på ett positivt sätt. Oavsett så beklagar han sig inte för hur jobbigt det ska bli.

Hur hänger detta ihop med mod, kanske du frågar dig? Jo, jag tänker att mod kan också vara att ge uttryck för vad som stjäl energi av oss och att man behöver vara uppmärksam på när andra i vår omgivning uttrycker sig omedvetet och tynger ner stämningen. Har du modet att stå upp för dig själv när andra tynger ner dig?

Jag tänker att livet kan bli tröttsamt av en ”livet är en kamp”- inställning. Tänk om det är så att livet inte är en strid utan att det istället är ”när det är lätt, så är det rätt”? Det är i alla fall något som jag brukar ha med mig när jag går genom livet, saker och situationer som är krångliga eller tar lång tid kanske kräver mer eftertanke eller helt enkelt ska lämnas där hän?

Pröva att ta med dig den meningen i vardagen och se om det gör någon skillnad för dig. När det är lätt, så är det rätt.

Vad jag har lärt mig över alla år är att tankens kraft är starkare än du tror och jag kan välja vilka tankar jag tänker.

Vad kan vi lära oss av att ”våga är att vinna”?

Modet att gå sin egen väg …

Modet att säga nej …

Modet att säga ja …

Modet att bejaka sin längtan …

Modet att bara vara sig själv …

Modet att göra sin röst hörd …

Modet att tänka positiva tankar om sig själv …

Modet att … ja, fyll i själv …

Vad vinner vi på att våga gå vår vilja till mötes och vad förlorar vi? Vad är vi beredda att offra/ge avkall på och vad är vi beredda att kämpa för? Det är frågor som lätt försvinner i bruset av vardagens alla måsten.

Ta hand om dig!

/Anna

Vågar du förändra din bild av dig själv?
Foto: Sammie Vasquez/Unsplash

Mellan hopp och förtvivlan

Foto: Aliyah Jamous/Unsplash

Det rullar en stilla tår ner för min kind när jag går min morgonpromenad, det känns tufft att inse att pappa nu har skrivits in till det palliativa teamet, som om hoppet är förbi. Det finns inget mer för sjukvården att göra, bara invänta tiden … och döden. Det är svårt att ta dom orden i min mun. Det var inte förrän jag var tvungen att uttala orden högt som jag inser vad det faktiskt betyder. Ska min fina, trygga och starka pappa, snart lämna oss? Nej, jag vill inte! Jag försöker hålla emot tårarna som nu strömmar ner för mina kinder. Det går inte att hejda dom och jag tycker livet är orättvist!

Om jag möter någon nu, så kan jag nog inte skylla på att det är vinden som får ögonen att tåra sig, men vad spelar det för roll? Låt tårarna komma, det är så skönt att få släppa ut allt. Varför håller vi människor så mycket inom oss? Jag tar ett djupt andetag, och släpper ut luften och det känns lite bättre. Snörvlar lite och inser att jag inget papper har med mig. Skit samma det får vara så.

Samtidigt inser jag att det är så många fler som är i samma situation som jag själv, jag känner för dom också. Det är en märklig tid just nu, döden liksom finns där bakom knuten. Håll social distansering, tvätta händerna, använd handskar och munskydd! Uppmaningen slår oss i ansiktet varje dag. Vi blir så praktiska och fokuserade på aktiviteter för att skydda oss. Ja, det är bra och nödvändigt, men borde vi inte prata lika mycket om baksidan? Några tycker det är strunt och bryr sig inte om rekommendationerna, andra är livrädda.

Jag möter ett par med en hund, jag försöker samla mig, tittar upp och hälsar. Jag bryr mig inte längre om att någon ser att jag har gråtit. Vad spelar det för roll? Visst är det okej att vara sårbar när onormala eller tråkiga situationer uppstår i livet. Vad är det värsta som kan hända? Dom frågar och jag svarar, varken mer eller mindre. Tårar, en del av livet i svåra tider.

Jag finner tröst i att skriva, det tvingar mig att se sanningen i vitögat. Det finns ingen återvändo, men en möjlighet att få ta tillvara på den tiden som är kvar. Hålla närmare kontakt med mamma, pappa och syskon. Kanske får vi några veckor, kanske flera månader eller år? Ingen vet, det enda jag vet är att jag kan vara ärligt mot mig själv och mina känslor.

Jag har samlat mig nu, känner att det är hanterbart för stunden. Det kommer säkert fler tårar en annan dag, men just nu känns det okej.

Jag sitter framför datorn och har börjat skriva, det känns skönt. Jag lutar mig tillbaka i stolen och mina ögon fastnar på boken ”Vid livets mitt” av James Hollis. Vad kan vara mer slående, jag vid livets mitt och pappa vid livets slut. Jag tar upp boken och rullar med tummen över bladen och fastnar på sidan 86, där står det:

”Många föräldrar är besvikna på sina barn för att de inte valde den rätta utbildningen eller gifte sig med rätt person, eller kanske för att de inte ansluter sig till de rätta värdesystemet. Dessa föräldrars besvikelse står i direkt proportion till deras benägenhet att se barnet som en förlängning av sig själva och inte som en annan varelse med en egen, unik väg. Om vi verkligen älskar våra barn, är det bästa vi kan göra för dem att själva bli egna individer i så stor utsträckning som möjligt, för detta ger dem frihet att göra det samma.”

Är det något som slår an en ton hos mig, så är det den sista raden, om att ge sina barn frihet. Jag har alltid fått friheten att bara vara mig själv. Tack för det, pappa!

/Anna

Vad krokar du fast i?

Mossa på träd, Foto: Anna Bäck

Det är något vackert med mossa, det ser så mjukt och fluffigt ut, och nu på våren då daggen ligger kvar, så får man en sån härligt frisk doft rakt upp i näsan, när man är ute och promenerar. Åh, det är ljuvligt! Fåglarna kvittrar ikapp och jag utbrister till maken ”det är som att gå igenom ett fågelbad”. Jag blir så betagen och uppspelt av hur fantastiskt det är att få uppleva vår natur och bara låta sig omfamnas av hela härligheten.

Jag verkar ju ha nördat in mig på mossa, skog, doft och fågelkvitter. Därför passar jag på att promenera mycket i skogen, speciellt nu när naturen precis har börjat vakna till liv. När ljuset faller på de nya ljusgröna och sköra bladen, när allt spritter och det finns en längtan att åter få uppleva naturens praktfulla blomning. Det är något som jag verkligen nördar in mig på!

Under min Psykosyntesutbildning sa Anita många gånger att ”om det är något som slår an en ton i dig eller fångar ditt intresse, då kan du lita på att det finns något att utforska”. Många gånger blev jag förstummad över hur rätt hon hade. Inte alltid lika angenämt som att gå en promenad om våren när man krokat i känslomässigt men en medresenär. Jag sitter där och lyssnar och känner hur hjärtat kramas åt hårdare av det som precis har berättats och inser att det finns många likheter i mitt eget beteende med personen som jag nyss lyssnade till. I den stunden kan jag antingen välja att slå bort att det högg tag i mig, eller se det som en gåva att utforska vad som finns där bakom.

Problemet med att slå bort det obekväma är att man oftast fortsätter vara omedveten om sitt beteende, och förmodligen även omedveten om att man projicerar skuggan till sin omgivning. Läs gärna mina andra blogginlägg om Skuggan och Projektioner.

Om du vill utforska och förstå mer av dig själv, fundera på vad du krokar fast i, i din vardag?Är det synintryck, tankar, känslor, människor, natur eller något helt annat som fångar ditt intresse? Vad vet jag?

Jag inser att våren slår an en ton i mig för att jag älskar att se det lilla fröet som legat i ide under vinter, nu börjar väckas till liv och sätter fart att utvecklas. Förmånen att få se det lilla livet som spirar, längtar och spritter av växtkraft, det gör mig berörd och förväntansfull.

Livets små mirakel!

/Anna

Krishantering – Modet att ingenting göra …

Sjuksköterska Fotograf: Ani Kalleshi/Unsplash

Det låter ju konstigt att säga att man ingenting ska göra, men utgångspunkten när det gäller att ge krisstöd handlar framförallt om att säkerställa att vi som stödjer människor i kris, ska lyssna och vara närvarande i mötet. Inte forcera eller fråga för mycket, utan just finnas där som medmänniska så att individen får tid att landa i det overkliga som de just har upplevt. En pandemi som vi inte har skådat tidigare i Sverige eller i världen på väldigt länge, är nu här och påverkar vår och allas vardag.

Jag fick förfrågan genom Psykosytesföreningen om jag ville gå en kurs i krishantering som Sverigehälsan tillhandahåller med sikte på att stödja vårdpersonalen som just nu sliter ont för att rädda människor som insjuknat i Covid-19. Det var en enkel fråga att tacka ja till, och nu har jag vid tre tillfällen tillsammans med 25 andra psykosyntesterapeuter deltagit i en web-baserad utbildning för Kris, Krishantering samt Hjälp till hjälparna.

Inblick
Hur är det att jobba i sjukvården just nu? Jag försöker att sätta mig in i hur de har det på vårdavdelningarna idag. Under utbildningen får vi höra en röst från en manlig läkarstudent som befinner sig på Karolinska sjukhuset, det är uppenbart att han är starkt känslomässigt påverkad av det han upplever. Han försöker ge en bild av det han möter under arbetsdagen, men rösten viker gång på gång. Han säger att människor ligger i respiratorer och vissa frågar honom om de kommer överleva. Han vet ju att han inte kan lova något, men han gör det för att trösta. Själv mår han dåligt av att ljuga.

Jag känner att jag blir berörd av det han berättar och inser att min egen vardag är väldigt långt ifrån hans verklighet. Den bild jag har är det som har förmedlats på nyheterna, där det mest pratas om bristen på skyddsutrustning, hur många som avlidit samt hur många som insjuknat. Jag inser att det finns så mycket mer som pågår innanför dessa väggar. Bränner vi ut sjukvårdspersonalen nu, far igenom mitt huvud. Jag tänker att det är en förmån att få delta i kursen och det känns bra att vi kan hjälpa de som hjälper de sjuka, när de inte orkar längre. Vi blir deras trygga hamn där de kan komma och bara få vara med allt det som dom upplevt. Jag kommer finnas där för att lyssna till ert kaos, frustration, sorg, hjälplöshet och ja, gud vet vad?

När tryggheten krossas
Förändring är jobbigt och att inte ha en karta att förhålla sig till blir kaosartat i en pandemi. Kris är den snabbaste vägen till utveckling, det finns inget alternativ, vi agerar för att överleva. Hur svårt det än verkar, så blir vi handlingskraftiga. När livet slår till, så blir vi mer ärliga mot oss själva. När tryggheten krossas:

  • blir våra kärnvärden hotade
  • vi upplever en förlust av något slag
  • vi känner skam och skuld
  • vi ältar och undrar varför detta händer eller för en kamp om att det inte har hänt
  • vi delar in livet i ett ”före” och ett ”efter”
  • vi känner inte igen våra egna reaktioner
  • nuet undertrycks

Maria Linde Nordström, psykolog vid universitetet i Arizona, förklarar att först får vi en kroppslig reaktion sedan kommer en psykologisk reaktion, kanske av skam och skuld, kanske har vi svårt att minnas. Hur som helst så blir vi emotionella, känsliga och kanske bryter vi ihop. Inom sjukvården kanske man får frångå sin moraliska kompass när trycket på att hjälpa är stort. Maria förbereder oss på vad vi kanske kommer att mötas av när vårdpersonalen inte orkar längre.

Det tredelade autonoma nervsystemet
Det är viktigt att lära sig att återgå till det sociala nervsystemet där klartänkande och trygghet finns, säger Jonas Nordström även han psykolog vid universitet i Arizona, och gift med Maria. Vi behöver lära oss att reglera ner till det gröna fältet säger han och pekar på bilden över ”Hot- och stressnivåer”. Jag inser att stress och kris sätter sig i våra kroppar och när vi slappnar av så behöver kroppen få möjlighet att återställa sig. Muskelspänningar måste få fullföljas innan bearbetningen är fullgod.

I samtal behöver stressade människor känna sig trygga, de behöver ha människor som lyssnar när de berättar, någon som ser deras reaktioner och tar hand om dem när de inte själva orkar mer. För att vi ska orka att ta hand om de som just nu är hjältar och vara en trygg plats för dom, så får vi tillgång till en hemsida som tillhandahåller övningar på hur man återställer spänningar i kroppen, prova gärna! Så att vi själva inte går in i deras kaos, utan fortsätter att finnas här. En påminnelse är att spända muskler signalerar till hjärnan att hotet fortfarande finns närvarande, och då hamnar vi in i en negativ loop. Vi behöver därför på olika sätt lära oss att slappna av.

Krisstöd
Att ge krisstöd handlar framför allt om att främja lugn, trygghet, samhörighet, tillit och att inge hopp. Att vara medmänniska och vän i det svåra man upplever!

Alla kommer att drabbas av psykiskt ohälsa någon gång i livet, exempelvis en kris.

Professorn i psykiatri Johan Cullberg har i sin välkända bok ”Kris och utveckling” beskrivit människors krisreaktioner som  bildar ett tydligt mönster med specifika steg i en modell kallad kriskurvan. Enligt Johan Cullberg är vårt reaktionsmönster och förmåga att bearbeta kriser beroende av en mix av individens personlighet, tidigare erfarenheter och hur svår krisen är.

Krisreaktioner är helt normala reaktioner på en onormal situation.

Kriskurvan består av fyra steg som inte går spikrakt, utan pendlar mellan olika steg under resan gång. Två steg fram och ett tillbaka, ett steg fram och två tillbaka. Processen kan variera i tid men upp till ett år kan det ta, beroende på situationen och individens förutsättningar.

Hjälp till hjälparna
Så jag frågar mig, är vi nu rustade att möta vårdpersonalen efter denna utbildning, och ja, det skulle jag vilja säga. Att göra något för att bidra känns rätt och kan jag få hjälparna att orka lite till, så tycker jag att vi har gjort en fin insats.

Tack till Sverigehälsan , Maria och Jonas samt Psykosyntesföreningen för möjligheten!

Ta hand om dig!

/Anna