Ur skuggorna

Jag lyssnar för tillfället på bokserien om de sju systrarna av Lucinda Riley och i veckan blev jag inspirerad av en enda mening ”naturen tar omedelbart över om den får sköta sig själv”. Den slog omedelbart an en ton i mig och jag fick sådan lust att måla, och ut kom följande bild.

Ibland vet jag inte vad som ger inspiration till att skapa, men jag försöker hålla mig öppen och låta det flöda när helst det slår till. Oftast låter jag fantasin och färgerna få utgöra mina val när jag målar, ibland låter jag invänta impulsen från handen. Oavsett så går det oftast väldigt snabbt att skissa fram en teckning som denna.

För flera år sedan fick jag tipset att hålla flödet igång genom att måla eller skriva regelbundet för att få det att naturligt strömma ur händerna. Det gör att jag känner mig otroligt levande och ibland euforisk.

När teckningen var klar tyckte jag först att den inte representerade orden som inspirerat mig, men vid en närmare titt så tyckte jag mig se en levande skapelse i förgrunden. På något sätt kände jag att något som först verkade dolt kom fram ur skuggorna, kanske det förvildade inom mig som omedelbart ville komma till uttryck?

Nu funderar jag på om du ger dig hän när impulsen att skapa slår an en ton hos dig? Tar du dig tid att ge uttryck för din natur?

I maj kör jag igång min första målarkurs i Vedic Art, där du får släppa taget om dina prestationskrav, bli av med stress och frigöra dig från ramar och regler med färg och form som redskap? Känner du dig träffad eller vet någon annan som vill skapa kreativt?

Varmt välkommen med din anmälan.

Ta hand om dig,
Anna

Följa instinkten?

Foto: Jan Kopriva/Unsplash

Kan du få känslan av att allt inte riktigt står rätt till ibland? Vågar du lita på instinkten och följa impulsen eller väljer du att blunda för det som händer runt omkring dig?

När är rätt tillfälle att kliva in och ifrågasätta det som skaver?

Maktmissbruk kan se ut på många olika sätt och utövas på många platser: i relationer, inom familjen, bland vänner och arbetskollegor, mellan grannar, mot naturen eller mellan länder. Kanske bottnar maktfullkomlighet i var du själv drar gränsen för vad du anser att du har rätt till att bestämma över?

Ta ett varv i dig själv och fundera på var dina gränser går, eller så kanske du undviker att sätta upp gränser för att det är obekvämt?

Om du nu har hamnat på en plats som faktiskt skaver och du inser att alla larmsystem i din kropp drar igång och instinkten säger dig att du måste agera, vad gör du då? Låter du impulsen sakta klinga av eller har du modet att möta motståndet och lita på att du gör det rätta?

När jag tar ett varv i mig själv så inser jag att det är lite obekvämt att vara den som påtalar brister, speciellt när det är ett återkommande beteenden som andra före mig tidigare varit uppmärksam på, men inte påtalat, utan tiger och samtycker. Det är inte längre en engångsföreteelse, utan något som har pågått under en längre tid och som nu blivit till en kultur där ingen säger ifrån. En tystnadskultur som tillåter maktutövarna mer inflytande och större friheter som de anser sig ha rätt till!

Hur går man tillväga för att bryta det som är felaktigt?

Jag har svårt att se att människor av illvilja skulle välja att göra fel och orätt, kanske handlar det mer om förtryck samt att maktutövaren har ett stort inflytande och gömmer sig bakom stora organisationer eller helt enkelt har ett stort ego som utgör ett hot mot individen som blir utsatt, och som man inte kan värja mig mot?

Själv valde jag i veckan att stå bakom en kollega som upptäckt att allt inte stod rätt till, som blev utsatt för ett stort tryck. Hen valde att flagga upp för något som under en lång tid verkar ha skavt och pågått under många år och jag valde att följa impulsen genom att sluta mig till det som kändes fel och säga stopp. Tillsammans är vi starka, tillsammans kan vi göra en skillnad.

Vågar du följa din impuls när något skaver, i litet som i stort?

Ta hand om dig,
Anna

Till hemsidan