Vi har gått in i ett nytt år, vilket alltid fyller mig med glädje och lust att skapa, men 2023 betyder även nya förutsättningar på hemmaplan då ena sonen har flyttat för att studera på annan ort och den andra påbörjar sin militärtjänstgöring på måndag. Samtidigt har vi bestämt oss för att skaffa en ny familjemedlem som vi länge har gått och värkt på. Det är ett stort kapitel som håller på att avslutas i mitt liv och samtidigt ett helt nytt som tar vid.
Jag har även under ledigheten tagit mig tid till att skapa ett ”mission” och ”vision” för mitt företag, jag känner att dessa fördjupar vad jag står för och vill förmedla till mina medmänniskor.
Mission: Jag sår frön som stärker relationen till oss själva genom uppmuntran till självreflektion som bygger broar mellan det rationella tänkandet och den kreativa skaparen inom oss.
Vision: Jag öppnar upp människors hjärtan så att vi kan omfamna hela vår natur och leva i samklang med oss själva och de runt omkring oss.
Hur har du påbörjat ditt nya år, går du också omkring och längtar efter något som kanske ska förverkligas i år? Vågar du ta klivet in i det okända och följa impulsen i den riktningen där du finner glädje, lust och nyfikenhet?
Varje människa äger möjligheten att när som helst kliva in i sitt innersta centrum för att skapa den verklighet vi vill leva i. Vad behöver du mer av i ditt liv? Se till att 2023 blir det året då du blir den bästa versionen av dig själv.
Ibland kan det vara svårt att förlika sig med att andra gör val som jag själv inte tycker om. Det kan innebära att jag behöver förhålla mig på ett nytt sätt i en situation där jag tidigare hade stort inflytande eller påverkansmöjligheter. Jag tvingas helt enkelt in i en förändring som jag själv inte har bett om. Men allt förändras mer eller mindre hela tiden och om jag är ovan vid att behöva förhålla mig till att omgivningen förändras så kan jag lätt bli ett offer.
Maktspel
Det kan också uppstå en maktsituation där en person spelar offer och den andra blir ofrivilligt bödeln. Personer som spelar offerrollen letar med ljus och lykta efter en bödel för att kunna känna sig hel. På så vis kan personen stanna kvar i sin ringhörna och slipper förhålla sig till det nya som har uppstått. Det är lätt att man blir passiv och hoppas på att situationen ska lösa sig utan att jag själv behöver förändra mig.
Kanske kan du känna igen dig i att vissa förändringar drar igång ett större eller mindre motstånd inom dig?
Alla förändringar som innebär att jag själv behöver förändras eller flytta mig utanför min komfort zon rubbar mina cirklar, och det är lätt att kämpa emot genom passivitet.
Vad finns det att luta sig mot?
Ett sätt att försöka förstå den nya situationen är att kliva in i den andres perspektiv. Det finns alltid två sidor på ett mynt, och ibland behöver vi förstå vad det är som driver förändringen. Allt centrerar inte runt oss själva, men egot gillar inte förändring, speciellt om jag behöver hitta nya sätt att förhålla mig på i en situation.
Om jag i stället för att låta mitt ego tala, flyttar min uppmärksamhet till en mer neutral plats inom mig själv och lyssnar på förändringen på ett mer kärleksfullt sätt. Så, kanske det finns något som ger mening för både mig själv och den andre? Det blir inte som det tidigare har varit, men det ger mening för båda.
Konflikt eller genombrott
En förändring behöver inte leda till en konflikt, det kan lika gärna leda till ett genombrott där mina egna reflektioner och insikter föregås av en mer öppen och proaktiv inställning. Ibland behöver vi stå upp för det vi tror på, men ibland behöver vi också få en större förståelse för hela situationen.
Valmöjligheter
Jag kan välja vilken attityd jag vill ha till det nya som sker, men som offer har vi inte kontakt med vår vilja, och det leder ofta till ett mer passivt deltagande.
Förmågan att kunna lyssna, och att kunna leva sig in i vad andra egentligen säger, känner och menar hjälper oss att kliva in i relationen. Kommunikation är nyckeln till en mer friktionsfri relation, genom att lugnt och sansat berätta för varandra vad det är man oroar sig för eller retar sig på.
Vad väljer du för attityd till förändring?
Livet, människor och relationer kommer ständigt att förändras och vi kommer att utsättas för utmaningen att välja attityd i många situationer. Frågan är om vi kan försonas med att andra går sina egna vägar och som kanske skapar kaos i mitt liv, där jag tvingas till ett nytt förhållningssätt?
Och omvänt; när jag går mina egna vägar som ger mening för mig, så tvingas kanske andra till förändring som jag inte alltid förstår eller tänker på.
Staty föreställandes Margaretha Krook (1925-2001) utanför Dramaten i Stockholm, av Marie-Louise Ekman (född 1944). Smyckad med blommor inför Internationella kvinnodagen för att uppmärksamma att enbart ca 10% av Sveriges statyer föreställer namngivna kvinnor.
Det är snart dags för internationella kvinnodagen och det fick mig att fundera på hur länge vi har firat den dagen? Så jag tog och Googlade och fick till min förvåning se att vi i Sverige har gjort det sedan 1912 för att uppmärksamma ojämställdhet.
FN:s Generalförsamling beslutade 1977 att det borde finnas en gemensam kvinnodag och sedan 1978 finns alltså kvinnodagen med på listan över högtidsdagar. I och med FN:s ”erkännande” kan man säga att den internationella kvinnodagen ändrades från att ha varit en socialistisk kampdag till en opolitisk högtidsdag, men hur den firas varierar mycket mellan olika länder.
I Sverige hade en viss kategori kvinnor rösträtt redan på 1700-talet mellan 1718-1772 under Frihetstiden, därefter avskaffades rösträtten och lades fram igen som en motion i riksdagen 1884 samt ytterligare igen 1912. Först 1919 fick Sveriges kvinnor tillbaka sin rösträtt, alltså 147 år senare. Det tål att tänkas på!
Eftersom jag själv jobbar på en mansdominerad arbetsplats så reflekterar jag ibland över hur jämställda vi är? Och jag tror att det är lätt att man fastnar i hur fördelningen på män och kvinnor har jämnats ut bland de anställda, men frågan är hur kulturen och pratet i organisationen har förändrats?
Jag drar mig till minnes då en av mina tidiga chefer i början på 90-talet sa till mig att; ”Kvinnor har ingenting i verkstaden att göra”. Det kändes ju mindre motiverande där och då, men det skrämde inte bort mig från att fortsätta min anställning. Att jag däremot får höra från en kollega att en chef på 20-talet säger ”Jag tror inte att en kvinna klarar av ett så svårt jobb”, det gör mig mer beklämd. Jag trodde faktiskt att vi hade kommit längre, men det är uppenbart att det finns vissa män som värderar sig själv högre på grund av sitt kön.
Om det nu tog 147 år att få tillbaka rösträtten, hur lång tid kommer det då att ta att få till jämställdheten?
Frågan är vad som behöver förändras så att vi inte behöver ha en speciell dag för att fira ojämställdhet, utan ha en dag där vi firar att vi är jämlikar? Vad är det som behöver hända ute på företagen, i samhället och i världen? Jag tänker att vi alla kan ta ett varv i oss själv och fundera på hur vi bidrar eller inte bidrar till jämställdhet.
Hur känner du runt ojämställdhet och tänker du fira eller undvika Internationella kvinnodagen den 8 mars?
Det är som om vi befinner oss i en lång tunnel där man fortfarande inte ser ljuset från andra sidan. Man går och går, och någonstans hoppas man och tror att snart kommer det strömma in ljus från öppningen i slutet på tunneln.
Ovissheten stannar kvar i våra liv ytterligare några dagar, kanske veckor, månader eller rent ut sagt, kanske år? Vad gör det med oss människor när vi tvingas in i nya sammanhang som inte är självvalt? Jag upplever att det uppstår ett dilemma, mellan att hålla ut och att återgå till normala rutiner. Men vad är egentligen normala rutiner? Tänk om det finns något gott med att pandemin slog till i våra liv?
Vad är det jag egentligen vill hålla fast vid och vad är det jag kan släppa taget om? Ta en stund och reflektera över vem du var före pandemin och ställ dig sedan följande frågor:
Hur ser ditt beteende ut och hur förhåller du dig när kris uppstår? Vad har du vunnit respektive förlorat? Om ditt liv hade en mening, på vilket sätt påverkar krisen dig? Kan du se vilka mönster som upprepar sig? Hur ser din överlevnadsstrategi ut? Vad blir nästa steg?
Att vi alla är på en jättestor förändringsresa kanske man inte tänker på till vardags, men faktum är att vi alla är med på en gigantisk resa och vi vet fortfarande inte vart den tar vägen. Kommer vi samarbeta mellan länder och dela lika på vaccinet eller är det länder med bäst ekonomi som skor sig först? Tar jag mitt ansvar och följer riktlinjer? Väntar jag på min tur eller är jag lite mer unik än grannen? Det är många frågor som dyker upp och ingen kommer lämnas oberörd efter denna pandemi, skulle jag våga påstå.
Det finns olika faser som vi människor går igenom vid en förändring och den ser likadan ut för oss alla, men vi uppehåller oss olika länge i varje steg.
Källa: Johan Cullberg
Om du tar några minuter och studerar kurvan ovan, finns det någon igenkänningsfaktor? Var befinner du dig? Forskning på området har visat att vid övergångsperioder i livet så kan vi inte undvika stegen innan vi har gått igenom känslorna som beskrivs ovan.
Jag vill hålla fast vid att vi fortsatt har ett dilemma, där vi varje dag tvingas ta beslut om hur jag själv vill förhålla mig respektive bidra till pandemin som vi alla går igenom.
Svaren finns inom oss och kampen mellan Ego och Själ gör sig påmind varje dag.
Kamala Harris är den första kvinnan och den första icke-vita personen på posten som vicepresident i USA.
Vad är det första som slår dig när du ser bilden ovan?
Äntligen, var min absolut första reaktion! Grattis, var den andra!
Det kan ju verka konstigt att det ska ta så lång tid innan en kvinna får förtroendet som vicepresident, eller så är det inte konstigt alls? Hur ser normen ut för att kunna tillträda rollen som vicepresident i USA?
Själv jobbar jag på en mansdominerade arbetsplats och i veckan så berättade jag för en manlig kollega att jag har gått en utbildning för kvinnor som företaget erbjuder, Forward Ladies. Hans respons var, ”Va, håller vi fortfarande på med såna grejer, det har väl inte vi problem med?”. Det fick mig att reflektera över hur många aktiviteter som måste ha försiggått innan vi ser resultat av en enda kvinna på vicepresidentposten. För det kan väl inte vara så att vi bara har män som är kompetenta att leda?
Nja, det visar väl statistiken för de länder som klarat sig bäst i pandemin?
Förändring tar tid, och med uthållighet så bryter man till sist igenom. Att uthållighet är en nyckelegenskap för kvinnor som tar sig igenom glastaket är en underdrift.
För några år sedan så gjorde vi ett jobb runt härskartekniker och normkritik på min arbetsplats som medvetenhetshöjande aktivitet. En mening som stannade kvar i mitt huvud från den dagen var summeringen från de som höll i utbildningen. ”Den som utgör normen, har svårt att se att det finns någon orättvisa eller att något behöver förändras”. Den vite mannen, i detta fallet, utgör normen på många ställen i vårt samhälle och på våra arbetsplatser, vilket gör det svårt för olikheter att beträda denna mark. Det kräver alltså mer medvetenhet från både kvinnor och män för att den förändringen ska komma till stånd.
Vad är det då som behöver ske för att Kamala Harris ska få rätt förutsättningar på sin nya post som vicepresident? Jag misstänker att hennes största utmaning startar nu då hon ska börja leda en organisation där normen fortsatt är densamma. Hon kommer behöva en enorm styrka och uthållighet, modet har hon redan visat att hon har.
Så tillbaka till min manliga kollegas kommentar, han har ju helt rätt! Det är ju inte kvinnor som behöver gå fler utbildningar om att ta plats på mannens arena. Utan det är männen som behöver utbildning i hur man ger plats för att främja olikheter på arenan.
Tro inte på ett enda ord jag säger. Pröva först och se om det stämmer för dig. Ifrågasätt och sök din egen sanning.
