Befria din inre potential

Foto: Anna Pavlin/Unsplash

Vi kämpar alla med att befria oss från fördomar och förutfattade meningar om andra och oss själva. Min resa med att finna friheten i mitt liv har handlat om att hitta syntesen mellan kärleken till mig själv och viljan att verka inifrån och ut, alltså omfamna hela mig själv med fel och brister utifrån en central plats inom mig. Vilket är lättare sagt än gjort, det har krävt många timmar av självreflektion, terapi och öppnandet av mitt eget perspektiv. Vilket senare ledde till Ceresia och denna blogg om att utforska mentala bojor, alltså erbjuda andra att öppna upp sitt eget medvetande och finna sin frihet.

Prova den här tanken; Tänk om det är så att vi lever mer än en gång?

Det blir ett helt annan existentiellt sätt att se på livet. Den som känner sig manad kan ju ta den tanken och se om det ger någon resonans i sig själv, och gör den inte det så kan man bara lägga den tanken åt sidan.

Att lyfta denna fråga är ett sätt att kliva ur väldigt fasta tankebanor man kan ha i vår tid. Den moderna världen med dess konsumtion och kortsiktighet som finns inbyggt i det, bygger på att evigheten för människan inte existerar. Ju mindre man pratar om ett evigt perspektiv, desto starkare verkar det vara med den vardagliga konsumtionens perspektiv.

Om evigheten existerar så förändrar det allting!

För om evigheten nu existerar, vad den nu än är, så är allt som människor gör viktigt och skapar förutsättningar för kommande liv.

Man kan tänka på korset som en symbol som inte bara förekommer i kristendomen utan i andra traditioner också. I någon sorts fundamental esoterisk innebörd så har vi två axlar, en horisontell och en vertikal.

Den horisontella axeln är tiden, de fysiska och kroppsliga skeendena i tidsdimensionen, dvs saker och ting samt människor föds och dör, det förändras hela tiden.

Den vertikala axeln demonstrerar det vi kallar evigheten, en tidlös dimension och det finns en vertikal dimension i varje horisontellt ögonblick. Att den är tidlös betyder att den finns i all tid. Så det är inte så att evigheten är någon annanstans eller på något annat ställe än tiden.

Det är ingen skillnad på tiden och evigheten, det är två sidor av samma mynt. Det är som att säga att själen och kroppen är två sidor på samma mynt. Att kroppen är föremål för födelse, död och förändring innebär inte att kroppen inte har en evighetsdimension.

Om all tid genomsyras av evigheten på detta sättet, så blir det en existentiell fråga om att i sitt eget liv erfarenhetsmässigt urskilja evighetsdimensionen i allt som faktiskt just nu pågår. Den kan man vara antingen blind för, döv för, omedveten om eller se, höra, förnimma eller vara medveten om.

Första steget i all utveckling mot det levande måste vara att börja känna igen evighetsdimensionen i vardagen. För om man har erfarit det, om så bara en gång tillräckligt kraftfullt, så har man någon sorts fast punkt i sin existens, en sorts kompassriktning som inte går att återkalla. Man kommer aldrig att glömma det där, och man kommer förr eller senare upptäcka när man avviker från den fundamentala insikten om evigheten.

Det här kräver eller förutsätter en personlig insikt och förvandling för att våga vandra denna vägen. Det är grunden för den potential som ligger gömd inom varje människa, och det kräver en ökad medvetenhet för att främja sin utveckling i den riktningen.

Vår andliga varelse som är det viktigaste och verkligaste inom oss, är dold; först av den fysiska kroppen med dess sinnesintryck, sedan mångfalden av känslor och drifter och slutligen intellektets rastlösa aktivitet. Medvetandets befrielse från dessa hämmande skikt är ett absolut måste för avtäckandet av vår andliga mittpunkt.

Det är den inneboende livskraftens underbara och hemlighetsfulla verk som gör att vi känner oss levande.

”De flesta lever antingen fysiskt, intellektuellt eller moraliskt i en trång del av sin fullständiga potential. Vi har alla reservoarer som vi aldrig skulle drömma om.” Citat: William James

Må väl och sköt om dig,

Anna

Till hemsidan

Andliga väsen på en mänsklig resa

Foto hämtad från CAJS

”Vi är inte människor som har en andlig upplevelse; vi är andliga varelser som har en mänsklig upplevelse.” Det är ett citat av Pierre Teilhard de Chardin, som du kanske känner igen? För de flesta av oss finns det något med denna idé som resonerar på ett djupare plan inom oss.

Något inom oss vet, kanske på en omedveten nivå, att vi består av mer än bara summan av våra tankar, känslor och livssituationer som vi upplever här och nu. Vi har en känsla av att vara större eller mer oändliga än bara vårt lilla ”jag”. Och för de flesta av oss känns tanken på att vi människor är större än bara ändliga och personliga egon befriande, även om vi inte riktigt kan få tillgång till kunskapen om det direkt.

Jag minns när jag var sex år gammal och gick på förskolan, jag hade precis ritat färdigt berättelsen om en apa och fröken skulle hjälpa mig att sätta text till mitt alster. Fröken frågar mig om det är en pojk- eller flickapa?
– Det är en ”han-hon” svarar jag.
– Jaha, men du får nog välja om det ska vara en pojke eller flicka, säger fröken.
– Nej, det går inte för det är en han-hon, svarar jag igen.
– Så vad ska apan heta, frågar fröken.
– Den får heta Han-hon, svara jag då jag inser att fröken inte förstår sig på min apa.

När jag tänker tillbaka på tiden då jag var liten och hur jag uppfattade oss människor, så verkar det som om jag redan då anade att vi människor är mer komplexa än det jag ser på utsidan. Att vi faktiskt har både en feminin och en maskulin sida, oavsett vilket kön den fysiska personen har.

Genom livet lär vi oss att anpassa oss till de människor och den miljön vi är omgivna av, och i mitt fall så lärde jag mig att sluta lyssna på den lilla rösten och förlita mig mer på den stora rösten. Jag krympte utrymmet för det inre livet till förmån för det yttre livet. Tills den dag då jag halkade in på psykosyntes institutet och fick lära mig att inom psykologin pratar man om en människas Anima och Animus, och då insåg jag att detta känner jag igen.

Vårt psyke är dualistiskt och omfamnar både det feminina och det maskulina, de är en androgyn enhet oavsett vilket kön den fysiska personen har.

Anima och Animus beskrivs i Carl Jungs analytiska verk som en del av hans teori om det kollektiva omedvetna. Jung beskrev Animus som den omedvetna maskulina sidan av en kvinna, och Anima som den omedvetna feminina sidan av en man, var och en som en del i det personliga psyket.

Så vad är det som kommer i vägen för kunskapen om oss själva som vi bär på?

Det som främst får oss att glömma vår sanna natur som andliga varelser är framför allt våra tankar, eller snarare vår fascination av tankar. Från den tiden då vi är mycket unga, så ägnar vi en stor del av vår tid och uppmärksamhet åt vår tankar, och många av våra tankar är inte så hjälpsamma när det handlar om att omfamna sig själv. Vi anpassar oss till de människor och den miljön som vi lever i, och det är inte alltid lätt att bara vara sig själv.

Eftersom våra tankar dyker upp i vårt medvetande, så antar vi att vi ska tro på dom. Eftersom vi är betingade att tro att vi är våra tankar, så antar vi att vi måste vara uppmärksammade på varje tanke som uppstår. Men detta är ett falskt antagande.

Tankar dyker upp och vi kan välja om vi ska tro på dem eller inte.

Det finns de som säger att vi kan välja vilka tankar vi tänker, och då har man kommit långt på sin väg att utforska sina mentala bojor. Bara det att vi blir medvetna om att det finns något inom oss som iakttar våra tankar, ger en indikation på att vi kan skapa en relation till våra tankeströmmar. Vi har våra tankar men vi är inte våra tankar.

Den fixering vi har vid våra tankar gör att vi lätt glömmer bort vår kropp och de signaler som den skickar. Roberto Assagioli pratar om att vi har 7 olika psykiska förmågor som jag skrev om i ett tidigare inlägg ”Att växa i mötet med sig själv”. Assagiolis utgångspunkt var att alla människor har; en vilja, känslor, tankar, fantasi, logik, passion och handling. Intuition ses som en transpersonell funktion, ett sjätte sinne. Med det som utgångspunkt så blir det inre utforskandet så mycket mer intressant upplever jag.

Min farfar levde mellan 1904 – 1984, han lär ha sagt ”Här finns det inget kvinnogöra eller mansgöra, här gör vi det som behövs.” Kanske anade eller förstod han något som jag bär med mig av idag? Han var definitivt före sin tid!

Kanske väckte detta inlägg mer tankar än det gav svar, ja då kanske det är dags för dig att utforska mer om vår andliga natur?

Må väl och sköt om dig!

/Anna