När jag passerade dessa bojar på min morgonpromenad så kom jag att tänka på min nystartade blogg om att utforska mentala bojor. Det här med mentala bojor är något som intresserar mig och som jag stöter på både hos mig själv och andra i min omgivning. Jag tänker att bojor kan ge sig i uttryck som både mindre och större i vardagen.
En större boja som jag hade fastnat i, och som jag levde med under många år, var att jag sa till mig själv att jag inte kunde måla, inte ens en streckgubbe. Det var under min Fundamentals utbildning inom Psykosyntesen 2006 som Anita, en av lärarna kom upp vid min sida när jag stod och studerade en av tavlorna som hängde på väggen då hon säger:
– Målar du?
– Nej, verkligen inte!
– Det borde du nog.
– Nej, jag kan varken måla eller rita. Hör jag hur jag svarar.
När jag kommer hem från utbildningen så berättar jag om mötet med Anita för maken Pär, och säger att hon vet ju inte vad hon pratar om. Flera månader följer och det blir jul, ja ni kan ju gissa vad jag får i julklapp. Ett staffli, målarpenslar, färg och målarduk. Paff, är bara förnamnet. Jag använder mig även av kraftuttryck som
– Är du helt jävla galen, du kan ju inte gå och köpa hela kitet, jag kan ju inte ens måla.
– Kanske det, svarar Pär lugnt. Men nu får du chansen att prova.
– Hmm. Ibland är det bra med envisa gubbar, tänker jag idag.
Sagt och gjort, eftersom jag nu hade allt som krävdes så kan jag ju bevisa att jag inte kan måla. Så jag stannade till på väg till jobbet och tog ett kort ut över kanalen i Trollhättan och sa till mig själv att; kan du måla av detta så kan du måla, och om det inte blir bra så kan du inte måla. Snacka om att sätta upp höga ambitioner!
Ja, det går att skratta åt det nu, men då kändes det helt sant. Jag påbörjade mitt målande tidigt på morgonen för att få vara i min egen lilla bubbla, så klockan fem varje morgon gick jag upp för att måla. Jag satte upp kortet som jag tagit på staffliet och började avbilda det jag såg. Jag hade läst på om att det är bra att tänka på perspektiv och skuggor, så det höll jag i minnet samtidigt som jag blandade färger utifrån gul, röd, blå och vit. Man får ju inte fuska och använda alla färger, man ska ju blanda själv. Ja, det finns många bojor att utforska här!
Efter en tid började tavlan att bli färdig, och jag insåg att jag tyckte den såg bedrövlig ut, det var Pär som hindrade mig från att kasta den i soporna. Nej, stopp, från lite håll ser den riktigt fin ut, säger han. Kom och titta. Jag höll på att bli galen på hur positiv man kan vara. Det tog lång tid för mig att omfamna och faktiskt gilla tavlan som jag hade målat. Jag sparade alstret och behöll det några år tills det var dags att examineras från min 5-åriga terapeututbildning inom Psykosyntes, då gav jag bort tavlan till Anita som tack för att hon öppnade upp mitt perspektiv och fick mig att börja måla.
Idag är jag tacksam för mitt målande och i terapi har jag fått reda på hur låsningen en gång kom till. Det var när jag gick i första klass och min lärare uppmärksammade att jag gillade att måla, då fröken sa till mig att ”om du vill kan du få ta med dig målarboken hem och fortsätta måla”. Glad i hågen gjorde jag som fröken sagt och väl hemma målade jag för glatta livet, jag målade ut hela boken. När jag så kom tillbaka till skolan och stolt visade upp mina alster utbrister fröken, ”men vad har du gjort, den skulle ju räcka hela terminen!” Fylld av skuld och skam så tryckte jag ner hela händelsen och la locket på för målande. Så hur vi uttrycker oss och hur vi talar till oss själva påverkar mycket av hur vi gör våra val i vardagen. Det gäller bara att få syn på dem och börja utforska det vi tror är sant för att frigöra sin inre potential.
Förra sommaren åkte jag med en väninna till Öland för att prova på Vedic Art, en fantastisk upplevelse! Att få måla utifrån de 17 principerna, bortanför tanken och det som begränsar oss, det var ytterligare en ögonöppnare. I sommar har jag anmält mig till fortsättningskursen, men i dessa Corona-tider så kanske det blir att hålla sig hemma. Oavsett vad, så finns kreativiteten kvar och utforskandet av mentala bojor kvarstår, det handlar om att lära sig se var jag begränsar mig.
Må väl!
/Anna