Mellan hopp och förtvivlan

Foto: Aliyah Jamous/Unsplash

Det rullar en stilla tår ner för min kind när jag går min morgonpromenad, det känns tufft att inse att pappa nu har skrivits in till det palliativa teamet, som om hoppet är förbi. Det finns inget mer för sjukvården att göra, bara invänta tiden … och döden. Det är svårt att ta dom orden i min mun. Det var inte förrän jag var tvungen att uttala orden högt som jag inser vad det faktiskt betyder. Ska min fina, trygga och starka pappa, snart lämna oss? Nej, jag vill inte! Jag försöker hålla emot tårarna som nu strömmar ner för mina kinder. Det går inte att hejda dom och jag tycker livet är orättvist!

Om jag möter någon nu, så kan jag nog inte skylla på att det är vinden som får ögonen att tåra sig, men vad spelar det för roll? Låt tårarna komma, det är så skönt att få släppa ut allt. Varför håller vi människor så mycket inom oss? Jag tar ett djupt andetag, och släpper ut luften och det känns lite bättre. Snörvlar lite och inser att jag inget papper har med mig. Skit samma det får vara så.

Samtidigt inser jag att det är så många fler som är i samma situation som jag själv, jag känner för dom också. Det är en märklig tid just nu, döden liksom finns där bakom knuten. Håll social distansering, tvätta händerna, använd handskar och munskydd! Uppmaningen slår oss i ansiktet varje dag. Vi blir så praktiska och fokuserade på aktiviteter för att skydda oss. Ja, det är bra och nödvändigt, men borde vi inte prata lika mycket om baksidan? Några tycker det är strunt och bryr sig inte om rekommendationerna, andra är livrädda.

Jag möter ett par med en hund, jag försöker samla mig, tittar upp och hälsar. Jag bryr mig inte längre om att någon ser att jag har gråtit. Vad spelar det för roll? Visst är det okej att vara sårbar när onormala eller tråkiga situationer uppstår i livet. Vad är det värsta som kan hända? Dom frågar och jag svarar, varken mer eller mindre. Tårar, en del av livet i svåra tider.

Jag finner tröst i att skriva, det tvingar mig att se sanningen i vitögat. Det finns ingen återvändo, men en möjlighet att få ta tillvara på den tiden som är kvar. Hålla närmare kontakt med mamma, pappa och syskon. Kanske får vi några veckor, kanske flera månader eller år? Ingen vet, det enda jag vet är att jag kan vara ärligt mot mig själv och mina känslor.

Jag har samlat mig nu, känner att det är hanterbart för stunden. Det kommer säkert fler tårar en annan dag, men just nu känns det okej.

Jag sitter framför datorn och har börjat skriva, det känns skönt. Jag lutar mig tillbaka i stolen och mina ögon fastnar på boken ”Vid livets mitt” av James Hollis. Vad kan vara mer slående, jag vid livets mitt och pappa vid livets slut. Jag tar upp boken och rullar med tummen över bladen och fastnar på sidan 86, där står det:

”Många föräldrar är besvikna på sina barn för att de inte valde den rätta utbildningen eller gifte sig med rätt person, eller kanske för att de inte ansluter sig till de rätta värdesystemet. Dessa föräldrars besvikelse står i direkt proportion till deras benägenhet att se barnet som en förlängning av sig själva och inte som en annan varelse med en egen, unik väg. Om vi verkligen älskar våra barn, är det bästa vi kan göra för dem att själva bli egna individer i så stor utsträckning som möjligt, för detta ger dem frihet att göra det samma.”

Är det något som slår an en ton hos mig, så är det den sista raden, om att ge sina barn frihet. Jag har alltid fått friheten att bara vara mig själv. Tack för det, pappa!

/Anna

Konsten att välja

Vägskäl, Foto: Anna Bäck

Åh, jag kan inte bestämma mig, ska jag åka och segla eller ska jag strunta i det, frågar maken. Det är tisdagssegling och egentligen vet jag att det bara finns ett svar på den frågan, men av någon anledning så behöver han lite psykologiskt stöd, som någon bekräftelse på att det är okej med mig. Men, jag vet att det handlar om något annat, så jag spelar med.

Vad är det som hindrar dig, frågar jag.
– Jag tog ju ner masten förra veckan för att jag ska segla i Göteborg på torsdag.
– Oj, så jobbigt för dig, och du har ingen som kan hjälpa dig?
(Det tar typ 15 minuter att få upp masten).
– Jo, Göran har redan ordnat med gast och vi blir flera båtar idag.
(Jag hör hur energinivån går upp).
– Man skulle ju kunna be om hjälp, säger jag. Det är ju inte rätt, men …
(jag hinner inte avsluta meningen)
– Men, man skulle kunna göra så, fyller Pär i.
(Och jag kan höra att även han förstår att det är tramsigt).
Så varför frågar du?
– Men, jag vill ju gå ut på promenad med dig, och nu måste jag välja.
– Ja, oj så jobbigt för dig. Du vet ju att jag går varje dag, så du ju kan gå med imorgon, ler jag.

Men, det är lite jobbigt att få upp masten, sedan måste jag ju ta ner den igen.
– Vet du vad, det är strålande väder, lagom vind och en massa båtar, jag tror jag vet vad du helst vill göra idag.


Det blev segling …

Del av startfältet på tisdagssegling
Fotograf: Anna Bäck

Det är ju inte alltid som det är lika lätt att göra sina val som i detta fallet, ibland gör vi det svårare för oss själva än vad det behöver vara. I boken ”Om vilja” skriver Assagioli att:

”Viljans verkliga funktion är inte att agera mot personligheten för att tvinga oss att uppnå våra syften. Viljan har en styrande och reglerande funktion. Den balanserar och utnyttjar konstruktivt alla människans övriga aktiviteter och energi utan att tränga bort en enda.

Viljans uppgift liknar rorsmannens på en båt. Han vet vilken kurs båten ska ta och håller stadigt i den, trots avdrift av vind och strömmar. Men den styrka han behöver för att vrida på rodret är en annan än den som krävs för att driva fram fartyget genom vattnet, oavsett om den genereras av maskiner, vindens tryck på seglet eller roddarens arbete.

Ett annat motstånd kommer från den allmänna tendensen till slapphet, att låta den ”lättsinniga” sidan i ens natur ta kontrollen, att låta inre impulser eller yttre inflytande dominera personligheten. Man vill inte göra sig besvär eller, inte betala priset som krävs av en insats som är mödan värd. Den tendensen gör sig ofta gällande när man ska utveckla viljan.”

Nu tror jag ju inte att Pär behöver utveckla viljan om huruvida han vill segla eller inte, det var nog mer lättjan som slog till där. Men om man nu vill utforska möjligheten att utveckla sin vilja så finns möjligheten i Assagiolis bok. Han skriver om allt ifrån viljans natur till den existentiella upplevelsen av viljan samt viljans egenskaper.

Han delar in viljan i följande typer: 1) Den starka viljan, 2) Den skickliga viljan, 3) Den goda viljan, 4) Den transpersonella viljan och 5) Den universella viljan.

Storheten ligger inte i att göra vad man vill, utan i att vilja vad man gör.

Nu är maken hemma och han erkänner att det var lättjan som slog till, att han sedan seglade som ”en gud” och kom 2:a gjorde inte saken sämre.

Ta hand om dig!

/Anna

Roberto Assagioli

Vad krokar du fast i?

Mossa på träd, Foto: Anna Bäck

Det är något vackert med mossa, det ser så mjukt och fluffigt ut, och nu på våren då daggen ligger kvar, så får man en sån härligt frisk doft rakt upp i näsan, när man är ute och promenerar. Åh, det är ljuvligt! Fåglarna kvittrar ikapp och jag utbrister till maken ”det är som att gå igenom ett fågelbad”. Jag blir så betagen och uppspelt av hur fantastiskt det är att få uppleva vår natur och bara låta sig omfamnas av hela härligheten.

Jag verkar ju ha nördat in mig på mossa, skog, doft och fågelkvitter. Därför passar jag på att promenera mycket i skogen, speciellt nu när naturen precis har börjat vakna till liv. När ljuset faller på de nya ljusgröna och sköra bladen, när allt spritter och det finns en längtan att åter få uppleva naturens praktfulla blomning. Det är något som jag verkligen nördar in mig på!

Under min Psykosyntesutbildning sa Anita många gånger att ”om det är något som slår an en ton i dig eller fångar ditt intresse, då kan du lita på att det finns något att utforska”. Många gånger blev jag förstummad över hur rätt hon hade. Inte alltid lika angenämt som att gå en promenad om våren när man krokat i känslomässigt men en medresenär. Jag sitter där och lyssnar och känner hur hjärtat kramas åt hårdare av det som precis har berättats och inser att det finns många likheter i mitt eget beteende med personen som jag nyss lyssnade till. I den stunden kan jag antingen välja att slå bort att det högg tag i mig, eller se det som en gåva att utforska vad som finns där bakom.

Problemet med att slå bort det obekväma är att man oftast fortsätter vara omedveten om sitt beteende, och förmodligen även omedveten om att man projicerar skuggan till sin omgivning. Läs gärna mina andra blogginlägg om Skuggan och Projektioner.

Om du vill utforska och förstå mer av dig själv, fundera på vad du krokar fast i, i din vardag?Är det synintryck, tankar, känslor, människor, natur eller något helt annat som fångar ditt intresse? Vad vet jag?

Jag inser att våren slår an en ton i mig för att jag älskar att se det lilla fröet som legat i ide under vinter, nu börjar väckas till liv och sätter fart att utvecklas. Förmånen att få se det lilla livet som spirar, längtar och spritter av växtkraft, det gör mig berörd och förväntansfull.

Livets små mirakel!

/Anna

Ju mindre du gör desto mer får du gjort

… om livets paradoxer, av Tommy Hellsten.

Boklänk
Foto hämtat från Adlibris

Du har all tid du behöver”, brukar jag säga när jag möter människor som säger att det inte har tid, speciellt när det är saker som jag vet att de egentligen skulle vilja ha tid till. Ibland lägger jag till ”tid är det enda vi har”. Jag kan förstå att det kan upplevas provocerande, men min tanke är inte att provocera, utan att få personen att stanna upp och fundera på vad som egentligen är viktigt. Vi har ju alla ett val, och jag kan välja att stanna upp, och fundera på vad jag håller på med, när jag tror att jag inte hinner. Utifrån sett så är det ju sant att vi alla har lika mycket tid, och det verkar som om vissa människor aldrig känner sig stressade, vad beror det på? Jag, det tycker jag är värt att fundera på en stund.

Tommy Hellsten skriver att ”budskapet i hans bok är att människan är en varelse som finner sin verkliga identitet och sitt sanna liv när hon inser att Någon älskar henne. Detta kärlekens mirakel hittar man först när man går med på att möta sin egen svaghet och maktlöshet.” Oj, vilken intressant mening, och så modigt!

När jag läser böcker så brukar jag vika in ett litet hörn i underkanten för att kunna gå tillbaka till sidan som jag finner intressant eller som har ett viktigt budskap. I ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort” finns 20 invik av 179 sidor. Det säger något om värdet av innehållet i boken för mig. Ta till exempel sidan 14 som handlar om paradoxer.

”Paradoxen irriterar den som tror sig veta, men är en vishetens källa för den som vet sig tro. Den är ett slag i ansiktet för den självtillräcklige och förnuftige. För den ödmjuke innebär den tvärtom en möjlighet att lära något nytt. Paradoxen drar människan med sig upp till en ny nivå av kunskap, en nivå där frågor är viktigare än svar och stilla förundran viktigare än stelnat förnuftighet. Det är en nivå där man når målet genom att gå vilse. Tomas Tranströmer har formulerat det här mycket vackert: ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse”. För att förstå paradoxerna måste man gå vilse, och man kan inte gå vilse utan att besitta mod. Man måste våga överge tryggheten inne bland de säkra positionerna och lära sig stå ut med den osäkerhet man alltid känner när man kommit vilse.”

När jag skriver brukar jag sätta igång min klassiska lista på Spotify, jag älskar att komma i stämning genom vilsam bakgrundsmusik. Klicka på länken för att uppleva stämningen av Cavatina medan du fortsätter läsa och reflektera, länk.

Är tidsbrist något som drabbar oss, eller är det något vi själva skapar? Om vi undersöker brådskan lite närmare så märker vi att den inte existerar som någon objektiv företeelse. Tiden är vad den är. Den strömmar alltid fram i sin egen jämna takt, den har sin egen gång. Den har inte förändrats, den har inte börjat gå snabbare under vår generation och den har inte minskat. Brådska skapas när vi börjar uppleva att vi har för lite tid. Om tiden fortfarande har samma konsistens och struktur, kan det i så fall vara så att vi numera försöker klämma in för mycket innehåll i samma tid? Att det helt enkelt inte ryms så mycket i tiden?

Hellsten är inne på att jäkt skapas av felaktiga val och att vi gör våra val utifrån våra värderingar. Och har vi kanske värderingar som leder till felaktiga val? Tänk om det är så att människan av idag inte lever längre, utan hon presterar sitt liv?

Om jag går tillbaka till meningen i inledningen ”budskapet i hans bok är att människan är en varelse som finner sin verkliga identitet och sitt sanna liv när hon inser att Någon älskar henne. Detta kärlekens mirakel hittar man först när man går med på att möta sin egen svaghet och maktlöshet.” Behöver vi ta till en mer kärleksfull inställning till oss själva, så vi klarar av att bara vara?

Jag tänker att en människa som lever nära sina prestationer och ser detta som sitt vägledande värde i livet kanske har tappat bort sig själv och vad man kanske faktiskt längtar efter?

Hur viktig är tiden mellan födelse och döden? Ja, det är en fråga som vi var och en får ställa oss, ingen har ett bättre svar än vi själva.

Må väl!

/Anna

Hur hanterar man skuldkänslor?

Foto: Fin MacBrayne/Unsplash

Kan man få positiva resultat av negativa känslor?

Ja, det är något som jag tänker utforska här idag. Kanske har du någon gång kommenterat en annan person till en vän eller tänkt negativa tankar om någon annan? Kanske har du slitits mellan kraven hemma och på arbetet? Oavsett situation så kan skuldkänslor vara en fruktansvärd börda att bära på. Om det inte hanteras kan det gnaga i dig och dra ner dig i djupet. Du kan till och med undvika andra i ett försök att dölja din skuld eller agera irrationellt på grund av hur du känner dig. Men skuld kan också vara en mycket användbar känsla och den mest konstruktiva, enligt forskning från Universitetet i Oklahoma, USA. Skuldkänslorna påminner oss om att vi kan göra bättre i framtiden. Att uppleva skuldkänslor visar också att du har moraliska och etiska grunder att stå på samt förmågan till empati. Ibland känner vi skuld för situationer som inte är våra eller som vi inte kan påverka, det kan vara skadligt och behöver hanteras.

Varför har vi skuldkänslor?
Skuld är känslan av att inte stå upp för sig själv eller göra andra besvikna när vi inte uppfyller det förväntade. Förväntningar av att hålla tidplaner eller andra överenskommelser, det kan också vara något jag lägger på mig själv kopplat till värderingar jag har. I stort sett finns det två typer av skuld, ett hälsosamt och ett ohälsosamt. För att jobba vidare med skuldkänslor behöver man veta vilken typ av skuld vi har att göra med, sedan kan man vidta lämpliga åtgärder för att hantera det.

Att känna igen hälsosam skuld
Sund skuldkänsla är proportionell eller rationell. Det är den negativa känslan du får när du vet att du uppförde dig olämpligt. Du får sunda skuldkänslor när du skadar någon eller orsakar ett problem som du kunde ha undvikit. Skulden hjälper oss och säger att du kan göra annorlunda eller ändra ditt beteende.

Att känna igen ohälsosam skuld
Ohälsosam skuld är oproportionerligt, oplacerat och irrationellt. Det är här du känner dig skyldig till något, men är oskyldig eller har ingen faktisk kontroll över situationen. Föreställ dig att en vän drabbas av ett allvarligt bakslag i karriären samtidigt som du får en karriärsskjuts. Trots glädjen du känner för din egen framgång så mår du dålig över din vän och känner skuld över din egen framgång. Denna skuld är inte rationell eller frisk, eftersom du inte kan kontrollera de omständigheter som har lett fram till det. Det hjälper ingen – och du har inte gjort något fel!

Ett extremt fall är ”överlevnadsskuld”, som till exempel den plötsliga förlusten av nära och kära eller förlusten av arbetet, på grund av covid-19. Man känner skuld för att jag överlevde eller skuld för att jag fick behålla jobbet. Det finns sällan ett uppenbart botemedel mot ohälsosam skuld, eftersom det är lite jag kan göra för att förbättra situationen. Nyckeln är att arbeta med mitt förhållningssätt istället.

Hur hanterar jag hälsosam skuld?
Att känna sig skyldig till att ha gjort något dåligt kan vara obehagligt, men när det inträffar kan jag använda det som en språngbräda för att förbättra mina relationer eller för att utforska min personliga utveckling. Prova dessa tips för att hantera hälsosam skuld:

  • Bekräfta och be om ursäkt,
    Om det du känner dig skyldig till påverkar en annan person, be om ursäkt direkt och gör det villkorslöst. Försök inte motivera dina handlingar eller lägg över skulden på någon annan person, även om det finns fler inblandade. Ta bara ansvar för din del och be om ursäkt för de känslor som du åsamkat.

    Att bara lyfta på locket och få det ut i det fria gör mycket för situationen, du kanske till och med upptäcker att personen redan har kommit över det. Men om personen känner sig sårad och inte accepterar din ursäkt omedelbart, så har du åtminstone erkänt och tagit ansvar för dina handlingar.
  • Justera dina misstag snabbt,
    Hitta ett sätt att rätta till situationen direkt, och gör det så snart som möjligt. Att försena detta steg medför bara att dina skuldkänslor byggs upp, och kan leda till ångest för dig själv och samtidigt förvärra smärtan hos den andra personen.
  • Ändra ditt beteende,
    Det beteende som får dig att känna dig skyldig kan vara en engångsföreteelse, till exempel att säga något okänsligt. Men det kan också vara något du gör ofta, vilket orsakar din omgivning återkommande bekymmer. Det är viktigt att du själv tar initiativ och tar itu med sina egna olater. Det kan handla om allt från att förbättra dina divalater till kontrollbehov, till att skapa en bättre balans mellan arbetsliv och privatliv, som att hantera dåliga vanor. Att göra positiva förändringar kommer att förbättra din relation med andra och hjälpa till att förhindra upprepade skuldkänslor.
  • Acceptera och gå vidare,
    Om du har gjort allt du kan för att förändra och förhindra att samma situation uppstår igen, bara släpp och gå vidare. Ju tidigare du lägger skulden bakom dig, desto tidigare kan du fokusera på mer produktiva aktiviteter. Mindfulness kan vara ett användbart tillvägagångssätt när du accepterat dina skuldkänslor och börjar processen med självförlåtelse. Du kan också använda dina erfarenheter för att utveckla emotionell intelligens. Detta kan hjälpa dig att förstå och reglera dina egna känslor, så att du kan hantera dina skuldkänslor på lämpligt sätt.

Hur hanterar jag ohälsosam skuld?
Ohälsosam skuld har ingen av de fördelar som hälsosam skuld kan ge, och det kan vara svårt att övervinna, men med rätt strategier är det emellertid möjligt att hantera sina känslor och uppnå ett mer balanserat perspektiv.

  • Var realistisk med vad du kan kontrollera,
    Börja med att göra en lista över vad du kan kontrollera i en situation, samt en lista med de saker du inte kan kontrollera. Tänk på att du bara är ansvarig för dina handlingar, inte för vad andra tycker eller gör. Om din andra lista är längre är din skuldlista, så är känslan troligen ogrundad och oproduktiv. Bortse från de saker du inte kan kontrollera och fokusera på de delar av situationen som du kan göra något med. I de fallen, skapa en plan för att hantera dessa.

    Jag berörde överlevnadsskuld tidigare – och det är troligt att många kommer att drabbas av detta, med många individer som förlorar både nära och kära samt sina jobb på grund av COVID-19. Det är bra att bekräfta tacksamheten med att ”överleva” och känna empati för andra, men du behöver också erkänna att det är en börda att känna skuld. Att bara försöka förtränga känslan och gå vidare kommer inte att hjälpa dig framåt, det är bättre att utnyttja kraften i känslorna bakom skuldkänslorna att göra något positivt som svar. Detta kommer att ge dig en känsla av kontroll i en tid av att annars känna sig maktlös.

    Ett sätt att hjälpa andra människor är genom att inte undvika dem för att det är pinsamt utan spendera tid på att lyssna och erkänna deras situation. Du kan göra en skillnad bara genom att fråga vad de behöver just nu. Oavsett om du hjälper någon annan eller inte, kan du också välja att ta en dag i taget och göra det bästa i situationen. Att hitta meningen i kölvattnet av en tråkig situation förvandlar överlevnadsskuld till tacksamhet och handlingskraft.
  • Använd affirmationer.
    Du kan häva ständiga eller återkommande skuldkänslor genom att tysta ditt negativa självprat och söka efter andras åsikter för ett objektivt perspektiv. Använd gärna affirmationer för att förstärka att du inte bär på någon skuld. När du har fastställt de delar av situationen som du både kan och inte kan kontrollera, adresserar du dem med en enkel affirmation. Till exempel ”Jag accepterar situationen precis som den är” eller ”Jag gjorde vad jag kunde med den vetskapen jag hade”.
  • Utmana perfektionisten i dig,
    Du kanske känner skuld på grund av att du har orealistiskt höga krav på dig själv? Detta kan resultera i förebråelse om vad du har gjort eller inte gjort, även om det inte är ditt ansvar. Samtidigt kanske du förbiser helt vad du har gjort bra. Ta dig tid att reflektera och utmana ditt perfektionistiska beteende och fokusera på mer realistiska ambitionsnivåer.

    Kom ihåg – ingen är perfekt!
  • Var självsäker,
    Det är möjligt att du känner skuld i vissa situationer då någon annan inte är medveten om att de utövar orealistiskt hårt tryck mot dig eller så kan en person med avsikt manipulera dig så att du känner skuld för att få kontroll över dig och ditt beteende. En del människor är särskilt bra på att upptäcka när en person känner skuld och väljer att utnyttja läget. Tänk på chefen som ständigt ber teammedlemmar att arbeta långa timmar ”för teamets bästa” – och subtilt föreslår att den som söker en bra balans mellan arbete och privatliv är ”ingen lagspelare”. Detta kan utlösa skuldkänslor, utan någon god anledning bakom det. Stå upp för dig själv i dessa situationer, och om du är säker på att du inte har fel, få ut ditt budskap med självförtroende och självsäkerhet.

Till sist,
Jag är medveten om att dessa tips inte fungerar för alla typer av skuldkänslor, men det kan vara vägledande när du vill utforska om din skuld är sund eller inte. Om du lider av utbrändhet eller depression så ska du definitivt vända dig till professionell vård.

Skuggan – reflektioner av oss själva!

Skuggan, en följeslagare. Foto: Anna Bäck

Det är något spännande med skuggan, den gör sig påmind när solen lyser och jag roade mig med att fotografera min egen skugga när jag var ute och promenerade en dag. Det är så symboliskt att se skuggan som en reflektion av sitt psykologiska mörker som vilar inom varje människa. Carl Jung beskriver skuggan som den allmänmänskliga erfarenheten av att vi inte bara har goda och ljusa sidor, utan också skuggsidor. Det avser alla mörka karaktärsdrag och mörka personlighetsaspekter. Det rör sig inte bara om smärre svagheter och skönhetsfel, utan om alla mindervärdiga delar av personligheten.

Till skuggan hör 1) bortträngda minnen, mindervärdiga och skuldtyngda innehåll hos en människa, de kan vara både medvetna och omedvetna. 2) Det egna skugginnehållet projiceras ofta på andra och bekämpas hos andra, fast man först och främst borde ta itu med det själv. Därför är medvetandegörandet av skuggan och återtagandet av dessa projektioner ett sätt att utforska sina mentala bojor. 3) Mörka sidor av oss själva kan även komma upp i drömmar och gestaltas av andra personer i vår närhet. 4) Förutom ovan nämnda skuggsidor finns även en arketypisk eller överpersonlig skugga.

Arketypiska mönster är något som har fascinerat mig en längre tid, speciellt sedan jag kom i kontakt med Kulturcoaching* och började få grepp om hur det verkar inom oss. Vi är en samling deltagare från Kulturcoach-utbildningen som fick erbjudande om att tillsammans med Hans Korduner skriva en bok om Myntarketyper, vilket jag nappade på. Boken är i slutfasen och jag hoppas att den snart finns tillgänglig för allmänheten att ta del av. Under tiden har jag roat mig med att studera boken om arketyper i Caroline Myss bok: Archetypes.

Foto hämtat från Adlibris

Caroline pratar om tio olika arketyper som det finns stor igenkänning med, hon beskriver både den ljusa sidan och skuggsidan, vilket är en vägledning om vad vi skickar ut medvetet eller omedvetet. Myntarketyper är ett unikt sätt att få syn på sin dubbelsidighet genom coaching där beteendemönster synliggörs allteftersom samtalet fortlöper. Det fantastiska är att man kan få syn på styrkor som man inte trodde att man hade. Som myntet antyder så har den två sidor, vilket innebär att om du ständigt är en ”förlorare” så finns potentialen för att flippa myntet och bli en ”vinnare”. Man kan liksom inte ha den ena sidan utan att den andra följer med. Vilket omvänt gör att om du ständigt är en ”vinnare” så finns en baksida som du kanske är omedveten om.

För att bli hel som människa behöver vi omfamna hela personligheten och där igenom leva livet fullt ut och befria sig från mentala bojor som håller tillbaka den egna potential.

KulturCoaching*, Professionell coaching att hitta unika beteenden som avslöjar arketypiska mönster som jag erbjuder. Besök hemsidan för mer information.

Ta hand om dig!

/Anna

Krishantering – Modet att ingenting göra …

Sjuksköterska Fotograf: Ani Kalleshi/Unsplash

Det låter ju konstigt att säga att man ingenting ska göra, men utgångspunkten när det gäller att ge krisstöd handlar framförallt om att säkerställa att vi som stödjer människor i kris, ska lyssna och vara närvarande i mötet. Inte forcera eller fråga för mycket, utan just finnas där som medmänniska så att individen får tid att landa i det overkliga som de just har upplevt. En pandemi som vi inte har skådat tidigare i Sverige eller i världen på väldigt länge, är nu här och påverkar vår och allas vardag.

Jag fick förfrågan genom Psykosytesföreningen om jag ville gå en kurs i krishantering som Sverigehälsan tillhandahåller med sikte på att stödja vårdpersonalen som just nu sliter ont för att rädda människor som insjuknat i Covid-19. Det var en enkel fråga att tacka ja till, och nu har jag vid tre tillfällen tillsammans med 25 andra psykosyntesterapeuter deltagit i en web-baserad utbildning för Kris, Krishantering samt Hjälp till hjälparna.

Inblick
Hur är det att jobba i sjukvården just nu? Jag försöker att sätta mig in i hur de har det på vårdavdelningarna idag. Under utbildningen får vi höra en röst från en manlig läkarstudent som befinner sig på Karolinska sjukhuset, det är uppenbart att han är starkt känslomässigt påverkad av det han upplever. Han försöker ge en bild av det han möter under arbetsdagen, men rösten viker gång på gång. Han säger att människor ligger i respiratorer och vissa frågar honom om de kommer överleva. Han vet ju att han inte kan lova något, men han gör det för att trösta. Själv mår han dåligt av att ljuga.

Jag känner att jag blir berörd av det han berättar och inser att min egen vardag är väldigt långt ifrån hans verklighet. Den bild jag har är det som har förmedlats på nyheterna, där det mest pratas om bristen på skyddsutrustning, hur många som avlidit samt hur många som insjuknat. Jag inser att det finns så mycket mer som pågår innanför dessa väggar. Bränner vi ut sjukvårdspersonalen nu, far igenom mitt huvud. Jag tänker att det är en förmån att få delta i kursen och det känns bra att vi kan hjälpa de som hjälper de sjuka, när de inte orkar längre. Vi blir deras trygga hamn där de kan komma och bara få vara med allt det som dom upplevt. Jag kommer finnas där för att lyssna till ert kaos, frustration, sorg, hjälplöshet och ja, gud vet vad?

När tryggheten krossas
Förändring är jobbigt och att inte ha en karta att förhålla sig till blir kaosartat i en pandemi. Kris är den snabbaste vägen till utveckling, det finns inget alternativ, vi agerar för att överleva. Hur svårt det än verkar, så blir vi handlingskraftiga. När livet slår till, så blir vi mer ärliga mot oss själva. När tryggheten krossas:

  • blir våra kärnvärden hotade
  • vi upplever en förlust av något slag
  • vi känner skam och skuld
  • vi ältar och undrar varför detta händer eller för en kamp om att det inte har hänt
  • vi delar in livet i ett ”före” och ett ”efter”
  • vi känner inte igen våra egna reaktioner
  • nuet undertrycks

Maria Linde Nordström, psykolog vid universitetet i Arizona, förklarar att först får vi en kroppslig reaktion sedan kommer en psykologisk reaktion, kanske av skam och skuld, kanske har vi svårt att minnas. Hur som helst så blir vi emotionella, känsliga och kanske bryter vi ihop. Inom sjukvården kanske man får frångå sin moraliska kompass när trycket på att hjälpa är stort. Maria förbereder oss på vad vi kanske kommer att mötas av när vårdpersonalen inte orkar längre.

Det tredelade autonoma nervsystemet
Det är viktigt att lära sig att återgå till det sociala nervsystemet där klartänkande och trygghet finns, säger Jonas Nordström även han psykolog vid universitet i Arizona, och gift med Maria. Vi behöver lära oss att reglera ner till det gröna fältet säger han och pekar på bilden över ”Hot- och stressnivåer”. Jag inser att stress och kris sätter sig i våra kroppar och när vi slappnar av så behöver kroppen få möjlighet att återställa sig. Muskelspänningar måste få fullföljas innan bearbetningen är fullgod.

I samtal behöver stressade människor känna sig trygga, de behöver ha människor som lyssnar när de berättar, någon som ser deras reaktioner och tar hand om dem när de inte själva orkar mer. För att vi ska orka att ta hand om de som just nu är hjältar och vara en trygg plats för dom, så får vi tillgång till en hemsida som tillhandahåller övningar på hur man återställer spänningar i kroppen, prova gärna! Så att vi själva inte går in i deras kaos, utan fortsätter att finnas här. En påminnelse är att spända muskler signalerar till hjärnan att hotet fortfarande finns närvarande, och då hamnar vi in i en negativ loop. Vi behöver därför på olika sätt lära oss att slappna av.

Krisstöd
Att ge krisstöd handlar framför allt om att främja lugn, trygghet, samhörighet, tillit och att inge hopp. Att vara medmänniska och vän i det svåra man upplever!

Alla kommer att drabbas av psykiskt ohälsa någon gång i livet, exempelvis en kris.

Professorn i psykiatri Johan Cullberg har i sin välkända bok ”Kris och utveckling” beskrivit människors krisreaktioner som  bildar ett tydligt mönster med specifika steg i en modell kallad kriskurvan. Enligt Johan Cullberg är vårt reaktionsmönster och förmåga att bearbeta kriser beroende av en mix av individens personlighet, tidigare erfarenheter och hur svår krisen är.

Krisreaktioner är helt normala reaktioner på en onormal situation.

Kriskurvan består av fyra steg som inte går spikrakt, utan pendlar mellan olika steg under resan gång. Två steg fram och ett tillbaka, ett steg fram och två tillbaka. Processen kan variera i tid men upp till ett år kan det ta, beroende på situationen och individens förutsättningar.

Hjälp till hjälparna
Så jag frågar mig, är vi nu rustade att möta vårdpersonalen efter denna utbildning, och ja, det skulle jag vilja säga. Att göra något för att bidra känns rätt och kan jag få hjälparna att orka lite till, så tycker jag att vi har gjort en fin insats.

Tack till Sverigehälsan , Maria och Jonas samt Psykosyntesföreningen för möjligheten!

Ta hand om dig!

/Anna

Bojor – fängelse eller möjlighet?

Bojar, Foto: Anna Bäck

När jag passerade dessa bojar på min morgonpromenad så kom jag att tänka på min nystartade blogg om att utforska mentala bojor. Det här med mentala bojor är något som intresserar mig och som jag stöter på både hos mig själv och andra i min omgivning. Jag tänker att bojor kan ge sig i uttryck som både mindre och större i vardagen.

En större boja som jag hade fastnat i, och som jag levde med under många år, var att jag sa till mig själv att jag inte kunde måla, inte ens en streckgubbe. Det var under min Fundamentals utbildning inom Psykosyntesen 2006 som Anita, en av lärarna kom upp vid min sida när jag stod och studerade en av tavlorna som hängde på väggen då hon säger:
– Målar du?
– Nej, verkligen inte!
– Det borde du nog.
– Nej, jag kan varken måla eller rita. Hör jag hur jag svarar.

När jag kommer hem från utbildningen så berättar jag om mötet med Anita för maken Pär, och säger att hon vet ju inte vad hon pratar om. Flera månader följer och det blir jul, ja ni kan ju gissa vad jag får i julklapp. Ett staffli, målarpenslar, färg och målarduk. Paff, är bara förnamnet. Jag använder mig även av kraftuttryck som
– Är du helt jävla galen, du kan ju inte gå och köpa hela kitet, jag kan ju inte ens måla.
– Kanske det, svarar Pär lugnt. Men nu får du chansen att prova.
– Hmm. Ibland är det bra med envisa gubbar, tänker jag idag.

Sagt och gjort, eftersom jag nu hade allt som krävdes så kan jag ju bevisa att jag inte kan måla. Så jag stannade till på väg till jobbet och tog ett kort ut över kanalen i Trollhättan och sa till mig själv att; kan du måla av detta så kan du måla, och om det inte blir bra så kan du inte måla. Snacka om att sätta upp höga ambitioner!

Ja, det går att skratta åt det nu, men då kändes det helt sant. Jag påbörjade mitt målande tidigt på morgonen för att få vara i min egen lilla bubbla, så klockan fem varje morgon gick jag upp för att måla. Jag satte upp kortet som jag tagit på staffliet och började avbilda det jag såg. Jag hade läst på om att det är bra att tänka på perspektiv och skuggor, så det höll jag i minnet samtidigt som jag blandade färger utifrån gul, röd, blå och vit. Man får ju inte fuska och använda alla färger, man ska ju blanda själv. Ja, det finns många bojor att utforska här!

Efter en tid började tavlan att bli färdig, och jag insåg att jag tyckte den såg bedrövlig ut, det var Pär som hindrade mig från att kasta den i soporna. Nej, stopp, från lite håll ser den riktigt fin ut, säger han. Kom och titta. Jag höll på att bli galen på hur positiv man kan vara. Det tog lång tid för mig att omfamna och faktiskt gilla tavlan som jag hade målat. Jag sparade alstret och behöll det några år tills det var dags att examineras från min 5-åriga terapeututbildning inom Psykosyntes, då gav jag bort tavlan till Anita som tack för att hon öppnade upp mitt perspektiv och fick mig att börja måla.

Tavla över kanalen i Trollhättan

Idag är jag tacksam för mitt målande och i terapi har jag fått reda på hur låsningen en gång kom till. Det var när jag gick i första klass och min lärare uppmärksammade att jag gillade att måla, då fröken sa till mig att ”om du vill kan du få ta med dig målarboken hem och fortsätta måla”. Glad i hågen gjorde jag som fröken sagt och väl hemma målade jag för glatta livet, jag målade ut hela boken. När jag så kom tillbaka till skolan och stolt visade upp mina alster utbrister fröken, ”men vad har du gjort, den skulle ju räcka hela terminen!” Fylld av skuld och skam så tryckte jag ner hela händelsen och la locket på för målande. Så hur vi uttrycker oss och hur vi talar till oss själva påverkar mycket av hur vi gör våra val i vardagen. Det gäller bara att få syn på dem och börja utforska det vi tror är sant för att frigöra sin inre potential.

Förra sommaren åkte jag med en väninna till Öland för att prova på Vedic Art, en fantastisk upplevelse! Att få måla utifrån de 17 principerna, bortanför tanken och det som begränsar oss, det var ytterligare en ögonöppnare. I sommar har jag anmält mig till fortsättningskursen, men i dessa Corona-tider så kanske det blir att hålla sig hemma. Oavsett vad, så finns kreativiteten kvar och utforskandet av mentala bojor kvarstår, det handlar om att lära sig se var jag begränsar mig.

Må väl!

/Anna

Projektioner – Mina tankar om andra …

Kay Pollak, bild hämtat från Sveriges radio

Första gången som jag kom i kontakt med Kay Pollak och hans citat:

”Mina tankar om andra människor är meddelande till mig – om mig själv”

Så blev jag så oerhört provocerad och tänkte att han inte fattar någonting. Då har han inte träffat mina kollegor, uppenbarligen! Han kan ju inte sitta och påstå att JAG ska förändra mig? Det är ju inte mig det är fel på! Dessutom lägger han till, läs stilla. Som om det skulle hjälpa till att göra meningen lättare att ta in. Jag kan bara konstatera, att det han gjorde där och då, har hjälpt mig att få syn på mig själv och de projektioner som jag sänder ut. Slutsatsen som Pollak sedan lägger till är:

”Det är fantastiskt! Det jag ser i en människa är ett resultat av ett val jag gör. Någon annan kan välja att se något annat i samma människa. Allt jag ser är ett resultat av mina tankar. Jag ser det jag önskar se.”

Jaha, och vem är helt plötsligt idioten, som jag tillskrev kollegan? Ja, känn på den du Anna! Oj, vad ont det gör när knoppar brister. Att se tillbaka på tiden när allt startade är både humoristiskt och spännande. Humoristiskt för att jag inser hur mycket jag la ut på min omgivning, jag projicerade rätt bra kan man säga. Spännande för att jag inser att en enda liten mening har fått mig att börja reflektera över mitt beteende, det har också gett mig så många nya insikter om mig själv.

Tack Kay Pollak!

För detta var starten på min personliga utveckling och det som komma skulle. Jag läste Pollaks bok om ”Att växa genom möten”, såg på DVD om hans föreläsning om ”Att välja glädje”, inte bara en eller två gånger, utan väldigt många gånger. Jag var helt fanatisk! Jag såg föreläsningen om och om igen för att verkligen förstå hela innebörden av vad budskapet var och hur jag kunde förstå något på ett djupare plan om mig själv. Jag målade till och med en tavla med citatet för att riktigt befästa orden. Här ska ingen slippa undan, jag hade tavlan uppsatt vid min säng under flera år, så att jag verkligen skulle bli påmind om vilken idiot jag hade varit. Jag bad även min man att välja ut ett citat som tilltalade honom, han valde: ”Istället för att se sig själv skyller man ofta på andra”. Den tavlan tog han med sig till jobbet och ni kan ana hur andra reagerade när de satt och pratade med honom och fick det budskapet rätt i ansiktet. Ja, så galet det han bli.

https://usercontent.one/wp/blogg.utforskamentalabojor.se/wp-content/uploads/2020/04/Mina-tankar-tavla-768x1024.jpg
Tavla med citat

Så vad är det som gör att vi projicerar?

Projektion är en försvarsmekanism som vi människor använder oss av då vi inte vill eller kan kännas vid våra egna svagheter. Så istället tillskriver man andra personer eller sin omgivning dessa egenskaper för att försvara sin självbild. Enligt Sigmund Freud är detta en psykologisk försvarsmekanism som verkar för att mildra ens egna oönskade tankar och värden.

Pollak skriver att det handlar om att JAG vill ha rätt! Jag skyller på någon annan för att slippa se min egen brist på följsamhet, skuld, rädsla eller dåligt självförtroende. Det är bra att veta att skuldkänslor och anklagelser ofta går hand i hand, samt om att välja att bli befriad från den destruktiva vana att projicera genom att börja iaktta sig själv och sina handlingar. Han är inne på spåret att du kan välja hur du förhåller dig till det som sker och just viljan att välja har Roberto Assagioli skrivit en hel bok om ”Om viljan”.

Psykosyntesens fader Roberto Assagioli sammanförde den Västerländska psykologin och den Österländska filosofin. Jag brukar säga att psykosyntes är en psykologi med själ. Utan att gå in på djupet så vill jag på detta sätt öppna en dörr till att det finns så mycket mer att utforska om man är nyfiken och känner lust för att lära känna sig själv och viljan.

Tänk att en liten mening sådde ett frö till att väcka mitt intresse för att utforska vårt psyke och att en längtan om att förstå sig själv kom att leda till att jag nu sitter här och har startat min egen blogg.

Må väl!

/Anna