Tänk så många intressanta insikter man får genom att bara observera sig själv och sin omgivning i små enkla vardagliga situationer som uppstår? Senast idag när jag var ute och rastade vår valp då jag stötte på två mammor med sina små barn som gärna ville klappa på Stella, men som snart insåg att hon var för valpig för att våga gå fram till henne.
Är det något som Stella älskar så är det att hälsa på människor vi möter på våra promenader och likaså var det i detta fallet.
Barnet lockas av den ljuvliga lilla mjuka pälsen, och den sociala lilla valpen vill springa fram och hälsa genom att slicka, nafsa och fara runt. Något som inte uppskattades av ett litet barn. Det kan bli en svår kombination som kräver mod från båda håll för att ett möte ska kunna uppstå, samt medvetna och ansvarsfulla vuxna med tålamod.
I detta fallet så säger jag till Stella att sitta ner, pratar lugnande och klappar samtidigt med lugnande rörelser över hennes päls. Jag är medveten om att detta är en oerhörd ansträngning för en valp och tar mycket energi, men samtidigt vet jag att enda sättet att få till ett fint möte med ett barns första upplevelse med en hund kräver en lugn hund för att ett barn ska våga sig fram och klappa på Stella.
Jag ser också paradoxen från en valps perspektiv som inget hellre vill än att springa fram som ett yrväder och hälsa, enda problemet är att det ofta skrämmer iväg den andre parten. Så genom att sitta lugnt och vänta in det lilla barnet, så får hon både klapp och uppmärksamhet som hon ville i första fallet.
Fortsatt reflekterar jag över att vi människor gör på exakt samma sätt ibland, när vi agerar motsatt till vad som krävs för att få till det vi mest av allt längtar efter.
Till exempel när presteraren inom mig är i farten och jag gör en massa saker för att lugna ner mig, men inser att görandet är det som har motsatt verkan till det lugna. Allt jag egentligen borde göra är att släppa allt och inte göra något, kanske det svåraste som finns vissa dagar och precis som med Stella så rör det upp en massa energi och känslor som behöver härbärgeras och det i sin tur kräver tålamod. Mod att tåla den känslostorm som kanske yr upp inom oss.
Om du reflekterar över situationer i din vardag som rör upp känslor, kan det vara så att det krävs ett annat förhållningsätt för att minska på känslostormen eller är det något som behöver utmanas för att stilla stormen?
Vilket mod har du att möta det som visar sig i vardagen?
Ta hand om dig,
Anna
