Vi kämpar alla med att befria oss från fördomar och förutfattade meningar om andra och oss själva. Min resa med att finna friheten i mitt liv har handlat om att hitta syntesen mellan kärleken till mig själv och viljan att verka inifrån och ut, alltså omfamna hela mig själv med fel och brister utifrån en central plats inom mig. Vilket är lättare sagt än gjort, det har krävt många timmar av självreflektion, terapi och öppnandet av mitt eget perspektiv. Vilket senare ledde till Ceresia och denna blogg om att utforska mentala bojor, alltså erbjuda andra att öppna upp sitt eget medvetande och finna sin frihet.
Prova den här tanken; Tänk om det är så att vi lever mer än en gång?
Det blir ett helt annan existentiellt sätt att se på livet. Den som känner sig manad kan ju ta den tanken och se om det ger någon resonans i sig själv, och gör den inte det så kan man bara lägga den tanken åt sidan.
Att lyfta denna fråga är ett sätt att kliva ur väldigt fasta tankebanor man kan ha i vår tid. Den moderna världen med dess konsumtion och kortsiktighet som finns inbyggt i det, bygger på att evigheten för människan inte existerar. Ju mindre man pratar om ett evigt perspektiv, desto starkare verkar det vara med den vardagliga konsumtionens perspektiv.
Om evigheten existerar så förändrar det allting!
För om evigheten nu existerar, vad den nu än är, så är allt som människor gör viktigt och skapar förutsättningar för kommande liv.
Man kan tänka på korset som en symbol som inte bara förekommer i kristendomen utan i andra traditioner också. I någon sorts fundamental esoterisk innebörd så har vi två axlar, en horisontell och en vertikal.
Den horisontella axeln är tiden, de fysiska och kroppsliga skeendena i tidsdimensionen, dvs saker och ting samt människor föds och dör, det förändras hela tiden.
Den vertikala axeln demonstrerar det vi kallar evigheten, en tidlös dimension och det finns en vertikal dimension i varje horisontellt ögonblick. Att den är tidlös betyder att den finns i all tid. Så det är inte så att evigheten är någon annanstans eller på något annat ställe än tiden.
Det är ingen skillnad på tiden och evigheten, det är två sidor av samma mynt. Det är som att säga att själen och kroppen är två sidor på samma mynt. Att kroppen är föremål för födelse, död och förändring innebär inte att kroppen inte har en evighetsdimension.
Om all tid genomsyras av evigheten på detta sättet, så blir det en existentiell fråga om att i sitt eget liv erfarenhetsmässigt urskilja evighetsdimensionen i allt som faktiskt just nu pågår. Den kan man vara antingen blind för, döv för, omedveten om eller se, höra, förnimma eller vara medveten om.
Första steget i all utveckling mot det levande måste vara att börja känna igen evighetsdimensionen i vardagen. För om man har erfarit det, om så bara en gång tillräckligt kraftfullt, så har man någon sorts fast punkt i sin existens, en sorts kompassriktning som inte går att återkalla. Man kommer aldrig att glömma det där, och man kommer förr eller senare upptäcka när man avviker från den fundamentala insikten om evigheten.
Det här kräver eller förutsätter en personlig insikt och förvandling för att våga vandra denna vägen. Det är grunden för den potential som ligger gömd inom varje människa, och det kräver en ökad medvetenhet för att främja sin utveckling i den riktningen.
Vår andliga varelse som är det viktigaste och verkligaste inom oss, är dold; först av den fysiska kroppen med dess sinnesintryck, sedan mångfalden av känslor och drifter och slutligen intellektets rastlösa aktivitet. Medvetandets befrielse från dessa hämmande skikt är ett absolut måste för avtäckandet av vår andliga mittpunkt.
Det är den inneboende livskraftens underbara och hemlighetsfulla verk som gör att vi känner oss levande.
”De flesta lever antingen fysiskt, intellektuellt eller moraliskt i en trång del av sin fullständiga potential. Vi har alla reservoarer som vi aldrig skulle drömma om.” Citat: William James
Må väl och sköt om dig,
Anna
