”Vi är inte människor som har en andlig upplevelse; vi är andliga varelser som har en mänsklig upplevelse.” Det är ett citat av Pierre Teilhard de Chardin, som du kanske känner igen? För de flesta av oss finns det något med denna idé som resonerar på ett djupare plan inom oss.
Något inom oss vet, kanske på en omedveten nivå, att vi består av mer än bara summan av våra tankar, känslor och livssituationer som vi upplever här och nu. Vi har en känsla av att vara större eller mer oändliga än bara vårt lilla ”jag”. Och för de flesta av oss känns tanken på att vi människor är större än bara ändliga och personliga egon befriande, även om vi inte riktigt kan få tillgång till kunskapen om det direkt.
Jag minns när jag var sex år gammal och gick på förskolan, jag hade precis ritat färdigt berättelsen om en apa och fröken skulle hjälpa mig att sätta text till mitt alster. Fröken frågar mig om det är en pojk- eller flickapa?
– Det är en ”han-hon” svarar jag.
– Jaha, men du får nog välja om det ska vara en pojke eller flicka, säger fröken.
– Nej, det går inte för det är en han-hon, svarar jag igen.
– Så vad ska apan heta, frågar fröken.
– Den får heta Han-hon, svara jag då jag inser att fröken inte förstår sig på min apa.
När jag tänker tillbaka på tiden då jag var liten och hur jag uppfattade oss människor, så verkar det som om jag redan då anade att vi människor är mer komplexa än det jag ser på utsidan. Att vi faktiskt har både en feminin och en maskulin sida, oavsett vilket kön den fysiska personen har.
Genom livet lär vi oss att anpassa oss till de människor och den miljön vi är omgivna av, och i mitt fall så lärde jag mig att sluta lyssna på den lilla rösten och förlita mig mer på den stora rösten. Jag krympte utrymmet för det inre livet till förmån för det yttre livet. Tills den dag då jag halkade in på psykosyntes institutet och fick lära mig att inom psykologin pratar man om en människas Anima och Animus, och då insåg jag att detta känner jag igen.
Vårt psyke är dualistiskt och omfamnar både det feminina och det maskulina, de är en androgyn enhet oavsett vilket kön den fysiska personen har.
Anima och Animus beskrivs i Carl Jungs analytiska verk som en del av hans teori om det kollektiva omedvetna. Jung beskrev Animus som den omedvetna maskulina sidan av en kvinna, och Anima som den omedvetna feminina sidan av en man, var och en som en del i det personliga psyket.
Så vad är det som kommer i vägen för kunskapen om oss själva som vi bär på?
Det som främst får oss att glömma vår sanna natur som andliga varelser är framför allt våra tankar, eller snarare vår fascination av tankar. Från den tiden då vi är mycket unga, så ägnar vi en stor del av vår tid och uppmärksamhet åt vår tankar, och många av våra tankar är inte så hjälpsamma när det handlar om att omfamna sig själv. Vi anpassar oss till de människor och den miljön som vi lever i, och det är inte alltid lätt att bara vara sig själv.
Eftersom våra tankar dyker upp i vårt medvetande, så antar vi att vi ska tro på dom. Eftersom vi är betingade att tro att vi är våra tankar, så antar vi att vi måste vara uppmärksammade på varje tanke som uppstår. Men detta är ett falskt antagande.
Tankar dyker upp och vi kan välja om vi ska tro på dem eller inte.
Det finns de som säger att vi kan välja vilka tankar vi tänker, och då har man kommit långt på sin väg att utforska sina mentala bojor. Bara det att vi blir medvetna om att det finns något inom oss som iakttar våra tankar, ger en indikation på att vi kan skapa en relation till våra tankeströmmar. Vi har våra tankar men vi är inte våra tankar.
Den fixering vi har vid våra tankar gör att vi lätt glömmer bort vår kropp och de signaler som den skickar. Roberto Assagioli pratar om att vi har 7 olika psykiska förmågor som jag skrev om i ett tidigare inlägg ”Att växa i mötet med sig själv”. Assagiolis utgångspunkt var att alla människor har; en vilja, känslor, tankar, fantasi, logik, passion och handling. Intuition ses som en transpersonell funktion, ett sjätte sinne. Med det som utgångspunkt så blir det inre utforskandet så mycket mer intressant upplever jag.
Min farfar levde mellan 1904 – 1984, han lär ha sagt ”Här finns det inget kvinnogöra eller mansgöra, här gör vi det som behövs.” Kanske anade eller förstod han något som jag bär med mig av idag? Han var definitivt före sin tid!
Kanske väckte detta inlägg mer tankar än det gav svar, ja då kanske det är dags för dig att utforska mer om vår andliga natur?
Må väl och sköt om dig!
/Anna